45 (Halls berättelser / Årg. 4. 1930)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Drottämnet. En uppsvensk berättelse från senare hälften av 900-talet, av Fredrik Nycander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JANUARI MÅNAD 45

— Högboren torde högt stiga,
menade denne.

Nu inträdde Håkan ock förtalte
om Gunhilds tillärnade försök att
taga Olof till sig.

Utan oro åhörde Astrid
tiden-den.

— Aldrig vilar den illrådiga.
Alltsedan hon sporde, att jag fött
ett svenbarn på holmen i
Randsfjord, där jag rett mig ett
gömställe, har hon förföljt mig. Men icke
funno hennes spejar© mig varken
hos min fader på Ofrustad eller i
Skön, där Björn Etter kväsa vräkte
bort mig arma, förklädd till
stig-kvinna, eller hos Torsten i Yeda,
som hult dolde mig. Än mindre
lära Gunhilds utsände taga min
ättling ifrån mig under din ås, du
gode Håkan.

Hon fattade hans hand, tryckte
den varmt. Minnesgod sade
åldringen :

— Din fader och jag voro
ungdomsvänner, höllo samman i ve och
väl. Aldrig förgäter jag Erik
Bju-deskalle! Mot vem det vara månde
värnar jag hans ätt. Må
nidingar-ne göra sig omak, jag skall möta
dem!

Med dessa ord gick han åter ut.
Han ville samla allt sitt manfolk
för ett gemensamt storsyfte.

Men Astrid och Torolf åsågo
alltjämt piltens lek. Blott två vintrar
var han men storvuxen för sin
ålder. Klarögd, kindrosig befallde
han sina härmän, styrde drakarne,

vann lysande segrar.

Åt TJppsalahållet utsatte Håkan
en vaktman, som skulle varsko, när
de objudna gästerna syntes. Länge
stod mannen på en kulle, spanande

norrut. En morgon svartnade det
av folk i fjärran. Då lopp han in i
gården, mälte nyheten; Redan
förut voro de rustade och bidade blott
tecknet. Yäl tre hundrade voro de,
och uppställde de sig nu utanför
väggarna till värn.

Snart inred Håkan, hövdingen,
på tunet med trettio ryttare. Efter
dem böljade fotfolk, väl två
hundrade män. Gott beväpnade voro
alla.

Framför huset höll hövdingen
inne gångaren. Då stannade följet,
utbredde sig på ’bägge sidor om
honom.

Mörkt sågo de två manstyrkorna
på varandra. I svalgången stod
Håkan den gamle hög, bister i sitt
vita hår och skägg. Bredvid
honom syntes Ragnvald. Bägge
buro sköld i hand, svärd vid höft,
redo till försvar, om s;å bleve av
nöden.

Icke utan häpnad såg hövdingen
det församlade gårdsfolket,
överraskningen gav hans tunga en
beskhet, som han ej förmådde bemästra.

— Ståtligt mottager du mig,
bonde, liksom vore jag en konung!

Husbonden yttrade helt lugnt:

— Med en konungs bistånd
kommer du, ty allena tordes du icke
bit. Ära den, som äras bör!

— Förvisso har nys löpt före mig.
Tyckes mig att bredvid dig står en
man, som jag såg hos Erik
Segersäll.

— Rätt ser du. Min son bragte
mig det märkliga budet, att du
skulle hitlända.

— Törhända känner du redan
mitt ärende?

— Det är mig ingalunda okänt.
Dock antager jag, att du själv
vågar yppa det.

i

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 05:53:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/hallsber/1930/0045.html

		Halls berättelser / Årg. 4. 1930 / 45 (1930) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|