Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Lejonet, ödemarkens stolte härskare, av Gösta Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANUARI MÅNAD
49
telserna om de kristnas strider mot
lejonen på Tiberstadens. arena, på
Colosseum under romarväldets
förfallsperiod? Det var på den tiden
man fråssade i bloddrypande
händelser, då lejonens rytande
blandades med offrens ångestfyllda
dödsskrin, då vilddjurens inbördes kamp
kommo de övermättade åskådarna
att njuta och uppeldas av
sensationernas eldande makt, då sinnena
sletos mellan grymhet och
barmhärtighet, och de slappa nerverna
gre-pos av tillfällets spänning.
I forna tider, innan ännu den vite
mannen med sin bryska framfart,
med sin ringa ’hänsyn för
vildmarkens ursprunglighet hade trängt in
och ur viss synpunkt vandaliserat
Afrika, förekom lejonet överallt på
kontinenten utom i
urskogsområdena. Även i Asien fanns det på vida
områden. Man erinrar sig
Persiens binamn, solens och lejonets
land, vilket tyder på att lejonet där
varit en uråldrig invånare. Ja,
ännu i denna dag finnes det kvar i
Mesopotamien kring Eufrat och
Tigris, i nordvästra Indien oöh i
djunglerna kring nedre Indus.
På romartiden förekom det i
Mindre Asien vid samma tidpunkt,
som ännu elefanten sökte sin föda i
palmdungarna vid nuvarande
tunisiska "Chotts". Homerus förtäljer,
att lejonet i en tidig period av
historien strövade omkring i nuvarande
Turkiet och norra Grekland.
I sagan om den odödlige
Herkules erinras om att av de tolv
storverk hjälten hade att utföra bestod
ett i att döda det memeiska lejonet,
vilket han gjorde med blotta
händerna. Enligt Herodotus och
Aristoteles hade det ännu så sent som i
4 :e århundradet före Kristus ej
fullständigt utrotats i dessa trakter.
I förhistorisk tid var det utbrett
över stora delar av mellersta
Europa, och det genom talrika, fynd av
benrester bekanta grottlejonet
anses som urfader till nutidens lejon.
Inom historisk tid räknar man
lejonets utbredningsområde från
Afrikas sydspets till Indien, men
numera, sedan den europeiska
kulturen erövrat så stora delar av den
svarta kontinenten, äro dess marker
ganska beskärda. I Nordafrika,
där det ända till för femtio år
sedan men vid samma tidpunkt som
vargarna drogo sig åt norr i vårt
land fanns en rikedom p!å lejon,
torde det nu knappast ens i Stora
Atlas avlägsnaste delar finnas något
enstaka restexemplar kvar. Ät
söder strövar numera ej djurens
konung så långt som till
Oranjefloden, men i Centralafrika,
urskogs-bältet undantaget, och på den
Mel-lanafrikanska savannan öster om
Tsadsjön finnas ännu gott om
smygande bestar.
Vid tidpunkten för min resa 1924
—1926 funnos på området strax
väster om Tsadsjön enligt
inföding-garnas utsago endast tre lejon. Ett
av dessa kom jag i tillfälle att
närmare sammanträffa med under min
ritt mellan Zinder och nyssnämnda
sjö.
Det är en natt mellan elva och
tolv, då min karavan, som för
tillfället räknade elva transportdjur,
något tidigare brutit upp från en
negerby, där vi rastat under
eftermiddagens lopp. Karavanen färdas
i gåsmarsch och tolken och jag rida
ett stycke efter de övriga.
Terrängen blir ganska besvärlig.
Framför oss är marken vattensjuk
och hästarna trampa då och då ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
