Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Januari 1930 - Lejonet, ödemarkens stolte härskare, av Gösta Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(48
HALLS BERÄTTELSER
Sedan urminnes
tider har lejonet
tjusat och förskräckt
människan, kommit
henne att rysa i
förfäran vid ett
rytande, att häpna och
darra vid anblicken av detta
konungsliga djur, och slutligen
imponeras av styrkan, smidigheten och
oförskräcktheten hos detsamma.
Yad vi se i menagerier äro icke
verkliga vildmarkslejon. Det är
mången gång svaga, utsvultna
stackare, ofta sedan generationer födda
i bur, förslöade och apatiska genom
van vård och brist på motion.
Skillnaden mellan ett menageridjur och
lejonet i vildmarken är ungefär
detsamma som mellan en
sängliggande lungsotspatient och en
tung-viktsboxare.
Lejonet och elefanten torde redan
i äldsta tider ha hört
till de mera kända
ödemarksdjuren. I
de babyloniska,
assyriska och
egyptiska kulturernas
litteratur påträffar man
ofta skildringar om lejonet. Den
egyptiska sfinxen var ett vidunder
med bevingad lejonkropp, ehuru
med en kvinnas huvud och bröst.
Likaså finnes i egypternas mytologi
en lejonhövdad gudinna, och vid
palatsens ingångar placerades
lejonstatyer som värn mot onda andar,
ett bruk som ännu återfinnes inom
ibuddhismen. Ramses II och andra
forntida konungar ses på
avbildningar följas av tama lejon i
striden. Gamla testamentet och andra
av de gamla hebréernas skrifter
innehålla talrika hänsyftningar på
lejonet. Och vem har inte läst berät-
Den framstående
afrikaforskaren, löjtnant Gösta
Moberg lämnar här en
spännande skildring av några
möten med djurens konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
