Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Tidlös, av Hans Kyrre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBRUARI MÅNAD
15
man låtsades följa med — ehuru på
andra vägar.
Efter en liten stund stodo de vid
den ljusning i skogen, vilken de
bå-da två länge hade haft i sikte.
Det var en grön, rund slänt med
lågt gräs och spröda, unga aspar,
tydligen en liten uttorkad
kratersjö, som höll på att övergå från äng
till skog. Den av lava bildade
vallen runt omkring uppfångade här
och var i sitt fina mosstäcke breda
knippen solljus, som silade ner
under trädkronorna.
På en av dessa solbelysta platser
stodo tre blåa blommor.
Det var en liljeart av ovanlig
fägring : blommorna hade helt nyligen
slagit ut, de stodo nu med fint
krusade, djupblå blad, i vilka det lyste
oregelbundna, gula flammor. Det
såg nästan ut som om solljuset, som
fångades i dem, kom inifrån och
genomlyste kronan. Ingen av dem
kände blomman, men för båda
föreföll det som om platsens
betagande stiämning låg i de tre
blommorna.
Något av samma stämning var det
som för en månad sedan hade fört
dem samman, då de en
söndagsmorgon hade mötts på Forum
Romanum, och solen sken på de
stympade pelarna och kastade sitt ljus
genom de raserade templens evigt
sköna bågar. Den hade följt dem
på deras dagliga vandringar i
kyrkor och museer; den var i
katakombernas mörker och i solnedgångens
fjärran glöd, som de var afton hade
sett från stenbänken på Monte
Pin-cio.
Nu återfunno de den här — för
första gången helt utslagen — i de
tre blommorna framför sina fötter.
Hon böjde sig ned och bröt av två
av de fina stänglarna och fäste dem
vid sin barm. Men då hon ville
sträcka ut handen efter den tredje,
ställde han sig emellan.
— Låt mig giva dig den, sade
ha,n och stack ner sin hand i jorden
tätt bredvid plantan.
— Men inte skall jag ha roten
ocks!å? frågade hon och log.
Han svarade icke utan började
försiktigt lossa på mullen omkring
blomman och aflägsna det
halvviss-n a gräs, som hade fastnat vid
stängeln.
— Yarför gör du så? sporde hon.
Han fortsatte att gräva, medan
han långsamt och utan att se upp
berättade:
— Därför att vi därhemma, när
jag var pojke, brukade säga, att
den som kunde gräva upp en planta
ur jorden — utan att skada en enda
av de finaste rottrådarna — han
skulle få en önskan uppfylld.
Hon satte sig bredvid honom i
gräset. I skämtet, såsom han
uppfattade det, låg det ett drag av
allvar, som gav åt den enkla
handlingen något osedvanligt
betydelsefullt.
Hon följde med spänt intresse
varje hans rörelse, och under en
lång stund voro de båda tysta.
Blomman växte och blev allt
större, efterhand som gräs och jord
avlägsnades från stängeln. Ett brett,
halvvissnat hölje utvecklade sig
omkring den, och då rotknölen kom
fram var den stor som ett äpple. De
bruna, rottrådarna sträckte sig vitt
omkring under jorden, men han
drog fram dem, en efter en, till den
allra yttersta spetsen.
— Och vad önskar du dig då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
