Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Tidlös, av Hans Kyrre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
HALLS BERÄTTELSER
da dimmor, trädde fram med
skarpa kamlinjer och klara dalsänkor.
Albaner-sjöns och Nemi-sjöns
kraterrunda ytor slogo upp ögonen,
över Campagnans låga, böljande
slätt höjde sig i norr den eviga
staden med Peters-kyrkans vackra,
högresta kupol över dimmorna. Men
längst i väster öppnade sig själva
himlavalvet i en bred,
pärlemor-glänsande port: det var havet, som
sträckte sig från Ostia till Terresina
liksom en obruten solglittrande
spegel.
Den uppgjorda planen för
vandringen upptog vidare en tur ned för
Monte Caves skogbeklädda
sluttningar, runt omkring Nemi-sjön till
den gamla romarbyn Genzano, vars
grå fästningsmurar resa sig över
sjöns sydvästliga kraterrand.
Det hade icke fallit någon i
sällskapet in, att man kunde nå målet
på två — till på köpet lika långa —
vägar genom att följa den gamla
kraterns östliga eller västliga båge.
Nu kom emellertid upptäckten med
en plötslighet, som hade något av
platsens ursprungliga naturkraft i
sig. Den sprängde sällskapet i två
partier, ett stort "östligt" ocli ett
mindre men ytterst energiskt
"västligt", som till en början endast
bestod av en svensk rektor och
dennes fru, tills dess arkitekt Björnum
och fröken Herlin slöto sig till dem,
mera för att undgå majoriteten än
av sympati för minoriteten. Med
rektorsparet i teten begåvo de sig
strax iväg nedför berget.
Kraterskogen visade sig här vara
mera svårgenomtränglig än på
nordsidan, träden voro högre och
stodo tätare, varför utsikten ned
mot sjön snart gick förlorad. Ett
nät av små gångstigar slingrade sig
liksom en labyrint omkring i den
ojämna skogsterrängen, vidgade sig
till breda gångar över klipporna och
förlorade sig i nästa ögonblick till
små spår i en bergsklyfta.
I själva luften låg det något
obestämt vilseledande, en rädslan eller
skälvning i bladen. Emellanåt
hördes ett till- och avtagande dån som
av ett avlägset vattenfall eller en
flod någonstans i skogen. Det
hela föreföll så mycket märkligare
därför att när den ene tycktes
uppfånga ljudet var det borta för de
andra, och ingen av dem hörde det
på precis samma sätt.
I ett främmande land och i en
obekant natur — med medvetandet
ännu fyllt av forna tiders
återupp-ståndna skuggor — måste man i
sådana ögonblick ge akt på sina
nerver.
Den svenska rektorsfrun glömde
emellertid bort det. Hon greps av
stämningen, stannade plötsligt och
vände sig med feberglänsande ögon
mot sitt sällskap.
— Tyst! Hör ni skogsandarnas
spel?
Hektor Lövborg var en äldre
man, som icke kunde med
romantiska fantasier: han sökte förklara
för henne, att det icke var
skogsandar utan bladen på darraspen eller
kanske snarare en av de gamla
fontäner, vilka skulle finnas i
närheten, som man hade hört.
Under den härav följande
ordstriden passade Björnum och Aslaug
Herlin på att låta dem tala ut i
enrum, men då det alltjämt var en
avsevärd stigning, kunde skilsmässan
ske så småningom därigenom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
