Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Tidlös, av Hans Kyrre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
HALLS BERÄTTELSER
Efter flera sidor om hur trevligt
och bra han hade det i Rom,
återkom han i en smula dunkla ord till
blomman: han bad modern göra sitt
bästa för att få den att slå rot, ty
hans framtid och lycka berodde på
denna planta.
Gamla fru Björnum förstod
genast, att det jämte sonen och
blomman måste vara en tredje med i
spelet. Hon hade själv en gång varit
ung1 och förärat en man blommor.
Men då plägade man inte taga med
roten — man nöjde sig med det som
var ovan jorden; men roten kunde
vara tecken på en viss grundlighet
hos den unga okända, och därför
var det inte något ont att säga
därom.
Hon tog åter den halvvissna
blomman i sin hand och betraktade
den mera ingående:
— Ack, det var ju "Tidlös",
giftliljan! Den hade hon ju redan
i trädgården sedan många år
förresten, allaredan då Knud var liten
pojke. Sä kunde det gå. Man måste
ut i främmande land för att finna,
vad man själv har hemma hos sig.
Då hon kom ut i trädgården och
stod på kullen med den rostiga
blomsterspaden i den . ena handen
och plantan i den andra, blev, hon
en smula osäker på sin sak: man
kunde aldrig veta, om den
främmande plantan ville hålla till godo
med vad som här komme att
bjudas — bortskämd som den väl var
därnere i det varma klimatet.
För Knud skulle det kanske vara
roligt att se den stå här hemma och
påminna honom om något som han
lärt att hålla av där borta i det
främmande landet. Den slags
glädje skulle man akta sig för att
grumla .. . men kunde inte en av hen-
nes egna plantor från bakgården
göra samma nytta? De trivdes ju
var som helst. Jo visst, hon skulle
taga en av dem och plantera om den
här på kullen. Men det brådskade
inte; den kunde gärna få blomma
över först.
Med spaden i handen och den
främmande plantan i förklädet gick
hon så tillbaka och tog vägen
genom köksträdgården. Det var inte
utan att hon hade en känsla av
ovilja. Det låg èn liten tanke av
bedrägeri i vad hon nu företog sig.
Mot sin natur begick hon en
oärlighet, och den otillfredsställelse hon
kände därvid skyllde hon på
blomman. Hon hade helst velat kasta
den ifrån sig över diket in i
potatisåkern — men det var så
ogästvänligt handlat mot en hemlös
främling.
iSå gjorde hon med spaden en
grop i dikesrenen, stack ner
plantan i denna och fyllde igen hålet
med litet jord.
Då Knud Björnum frampå
vårsidan kom hem från sin långa
utlandsresa, frågade han inte efter
blomman. Det föreföll honom, som
om han inte kunde tala med modern
om blomman utan att då också
berätta för henne mera. Men
eftersom ban inte kunde tala om allt —
sista ordet var ju ännu inte sagt —
så föredrog han att tiga. Men vid
första tillfälle ban var ensam gick
ban ut i trädgården och upp på
kullen, där han också mycket riktigt
på sydsluttningen fann ett par stora
elliptiska liljeblad, på vilka han
inte kunde taga fel.
Den hade alltså slagit rot! Och
nu förstod han också den betydelse
hon hade lagt i varslet: poesin hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
