Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Tidlös, av Hans Kyrre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
HALLS BERÄTTELSER
vad de hade upplevt, där den
riktiga blomman vuxit. Det var icke
endast blomman, som hade vissnat
i deras händer; det var allt det den
hade varit uttryck för:
ungdomskänslan mellan dem, dragningen till
varandra, det vackra landskap som
hade fört dem samman.
Hon stod med bortvänt ansikte,
och då han gick fram till henne såg
han, att hon grät. — I detsamma
öppnade modern dörren ut till
trädgården och bad dem stiga in till
middagen.
Yid kaffet kom ett par av Knud
Björnums vänner på besök. Det
blev afton, och först framemot
kvällen voro han och Aslaug åter
ensamma. De sutto på
verandatrappan, och han frågade henne genast,
varför hon, då hon återsåg sin
blomma, hade blivit bedrövad och inte
på hela dagen åter lyst upp.
Hon sade honom då rättframt, att
hon icke trodde, att det var deras
blomma, utan en annan, en som
liknade denna, men blott som en falsk
ton liknar den rena och just vid
jämförelsen blir oren.
Han satt ett ögonblick och
stirrade oförstående på henne, innan han
fattade meningen och vidden av den
olycka som låg i denna. Så sprang
han upp, ropade på modern,
skyndade från rum till rum och ropade
med en stämma, som slutligen
nästan kvävdes av gråt.
Aslaug satt i sin stol och
lyssnade och kunde till sist mitt i all sin
sorg icke låta bli att le. Och så
märkte han, att det i hennes
leende låg något som tydde på att
lyckan åter höll på att vakna till liv
hos henne: Så som han nu for
omkring därinne skulle icke en
bedragare bära sig åt, det förstod hon.
Längst bort i rummet öppnades
en dörr. Hon hörde åter den
halvkvävda rösten och en stämma som
svarade: Frun ha,r gått ut i
köksträdgården för att plocka bönor till
kvällsmaten.
Med stormsteg bar det åter iväg
till verandan.
Nu satt hon och skrattade högt,
och då han utan att stanna grep
hennes hand och utan vidare förde
henne med sig nedför trappan och
genom trädgården, skrattade hon,
så att hon måste stödja sig mot hans
arm.
Så kommo de ned till
köksträdgården, och där sätt den gamla
prästfrun på huk, med det stora
köksförklädet uppdraget omkring
livet, mitt uppe bland de gula
bönorna. Blåsten hade mojnat av,
solen höll just på att gå ned och
sände sina sista varma strålar in i
trädgården, så att den lilla vrån i
denna med de slingrande rankorna
omkring den gamla, vackra
kvinnan framstod som en gyllene
bronsrelief mot den nygrävda jorden och
fältet på andra sidan diket.
Knud Björnum stod med vredgad
anblick inför sin mor och krävde
henne på räkenskap: "Blomman,
som jag sände dig i fjol, mor, är
det icke den, som står på kullen?
Är det icke den blå liljan på
kullens .sydsida? ..."
Modern svarade utan att
avbryta sitt arbete:
— Nej, det är det icke, min son.
Nej, på kullen och runtomkring
denna stå endast blommor från vår
egen trädgård . . .
— Men min blomma, mor? Fick
du icke den? Var har du gjoTt av
den? Det låg ännu vrede i
stämman, som nu lät osäker.
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
