Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Åter hemma, av f. fängelsedir. U. Leander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
HALLS BERÄTTELSER
själv berätta en del eller början av
denna historia. Mången, som
läser den, frestas måhända att tänka,
att mannens berättelse innehåller
mycken överdrift. Den har dock
kunnat kontrolleras och i allt
väsentligt befunnits riktig. I
sammandrag lyder den som följer.
Jag kan med mera fog än många
av mina olycksbroder kalla
fängelset mitt hem, ty jag är född där.
Den korta tid av 2—3 månader,
varunder jag hade förmånen att
vårdas av min mor, var också i
fängelsecellen. Sedan har jag
knappast sett henne och har icke någon
egentlig kännedom om hènnes öden.
Att hon benämndes Tjuv-Lisa blev
jag synnerligast under mina pojkår
ofta påmint om. Denna
benämning angav, varför hon hamnat i
fängelset. Ofta har jag tänkt, att
om orsaken till hennes fångenskap i
stället varit barnamord, hade jag
tilläventyrs sluppit att framleva ett
liv i synd och skam, olycka och
elände. Men kanske älskade hon
mig för mycket att bära hand på
mig. Ty även en kvinna, som
både stjäl och lever lösaktigt, kan
hysa varma moderskänslor.
Alltnog lärer det genast ha blivit
process om vilken församling jag
skulle tillhöra, naturligtvis
beroende på att min mors hemortsrätt var
omtvistad. Detta kom mig dock
icke vid, utan vad som för mig hade
intresse var att få ett gott
fosterhem. Detta blev likväl icke fallet
och lärer knappast kunna äga rum,
där man auktionerar bort dem som
skola uppfostras. p’å fattigvårdens
bekostnad. Den torparfamilj, som
"ropade in" mig för lägsta
inackorderingsavgift, hade flera stycken
egna barn, till vilkas underhåll nå-
gon del ay den rätt gå blygsamma
summa, som erhölls för mig, dock
borde kunna användas.
Åtminstone var detta tanken. Det blev
också knappt med brödet men, vilket
var betydligt svårare, ännu mera
brist på omvårdnad och vänlighet.
Så långt jag kan minnas tillbaka,
blev jag snäst och bann ad och
måste emellanåt uppbära även den
aga, som familjens egna barn
förskyllt. Särskilt erinrar jag mig ett
tillfälle, då jag på ett obarmhärtigt
sätt fick försona, vad de brustit.
Några sockerbitar hade försvunnit,
och vid den allt annat än grundliga
undersökning, som anställdes för
att få utrönt vem av oss barn som
tillägnat sig sockerbitarne,
dekreterades utan vidare, att det
naturligtvis icke vore någon annan än
Tjuv-Lisas pojke, som förövat
tillgreppet. Att jag i fullt
medvetande om min oskuld ihärdigt nekade
hjälpte icke, utan renderade mig
ännu flera slag utefter ryggen av
den hasselpåk, som min fosterfar
använde för att slå med. Detta,
förklarade den hårde mannen,
skulle lända mig själv till straff och till
varnagel för de egna barnen, vilka
emellertid, måhända i känslan av
att jag led för deras skull, denna
gång, ehuru förgäves, bådo-om
försköning för mig. Den eller de
bland dem, som gjort sig skyldiga
till snatteriet, hade likväl icke mod
att erkänna detta och sålunda
rentvå mig. Dock bör jag till deras
beröm vidgå, att de icke sedermera
sökte vältra skulden på mig för de
felsteg de begingo. Och en av dem
bad mig vid mognare år till och
med om förlåtelse, för att jag vid
nämnda tillfälle fick så svårt lida
för hans och hans syskons skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
