Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - Åter hemma, av f. fängelsedir. U. Leander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBRUARI MÅNAD
33
Kanske fanns det ursprungligen
något gott även kos mig, ehuru det
tidigt kvävdes och aldrig fick
komma till någon utveckling. Jag
minns, huru till en hörjan
samvetet slog mig, då jag ljög och
slingrade mig, oaktat omständigheterna
voro sådana, att jag nästan
tvingades att gå vid sidan om sanningen.
För övrigt hade jag i mina
fosterföräldrar goda läromästare ifråga
om förställningskonst och
lögnsmi-deri. Jag skall anföra ett exempel.
En dag blev jag grundligt
tvättad och kammad samt fick lägga av
mina paltor — bättre benämning
förtjänade icke min dräkt — och
ikläda mig helgdagskläder, som
tillhörde ett av familjens egna barn,
en gosse vid min ålder och storlek
eller just den, i vars ställe jag fick
slita spö och som sedan bad mig om
förlåtelse. I sällskap med min
fostermor bar det sedan i väg till
kyrkoherden i församlingen. I
vilket sammanhang denna vandring
företogs, fick jag aldrig full
kännedom om, men förmodligen hade
kyrkoherden fått höra., att mina
föräldrar vanvårdade mig, och ansåg
sig av denna anledning böra tala
med dem om saken. Under vägen
höll min fostermor mig i handen
och var så vänlig, att jag rakt icke
kände igen henne. Hon läTde mig
därunder vad jag skulle säga och
svara på de frågor, som
kyrkoherden väntades ställa till mig.
Kontentan var, att jag skulle tala om
för honom, huru bra jag hade det,
och huru belåten jag var. Att
detta var en fullkomlig osanning visste
och kände jag nog, men jag visste
också vad som väntade mig, om
jag icke talade efter min fostermors
diktamen. Därför vågade jag icke
annat än att återgiva de ord, som
hon lagt i min mun. Både hon och
jag spelade också vår rol så bra, att
kyrkoherden syntes nöjd eller i
varje fall icke fann sig föranlåten att
gripa in för att få någon ändring
till stånd.
När tiden var inne, att jag skulle
börja skolan, gladde jag mig däråt,
emedan jag hoppades att
åtminstone under skoltimmarna slippa ifrån
de snäsor samt det slit och släp,
som jag anna,rs undfägnades med.
Den termin eller de veckor jag gick
i småskolan voro också ganska
angenäma. Den gamla lärarinnan,
som säkerligen var en sann kristen,
visade mig mycken vänlighet och
tog mitt parti, då de andra barnen
gjorde anmärkning mot mina
sönd-riga kläder eller knuffade och
sparkade mig. Att jag var Tjuv-Lisas
Per eller pojke hade jag hört så
ofta, att det efter hand icke gjorde
något intryck på mig.
Men sedan jag kom i den s. k.
storskolan, var det slut på fröjden.
Skolläraren, som också ägde
lantbruk, syntes mera intressera sig för
detta än för skolan. Gammal var
också han men i motsats till
småskollärarinnan knarrig och ojämn
till lynnet samt partisk. Med de
mera förmögnas barn hade han
stort överseende, men den minsta
förseelse av de fattiga barnen
straffade han mycket strängt.
Så länge jag gick i småskolan,
var jag färdig att gråta, då jag
nödgades stanna hemma, men efter
att ha kommit upp i folkskolan var
jag trots besvärligheterna i
fosterhemmet glad den dag, då jag av
ena eller andra anledningen
tillsades att stanna hemma. Detta
inträffade också ofta, vadan min skol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
