Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEBRUARI MÅNAD
55
förvridna drag och ångest i blicken.
Han ser dem, han ilar fram till
stranden, han sträcker ut händerna
för att hjälpa, rädda. Men de skaka
i förtvivlan sina huvuden. "Här
förslår ej människohjälp", säga de.
"Vi bida en större. Tag vara på
dig själv!" — Förvånad hör han
deras ord. Dessa äro dock sanning.
Marken viker sig under hans fötter.
Redan känner ban den isande
floden sluta sig kring honom med ett
virvlande, sugande grepp. Åter
stiger namnet över hans läppar. Och
se, en hand räckes honom, en stark,
trofast hand. Han fattar den. Han
söker se upp i vännens, hjälparens
ansikte; men det försvinner i ett
underbart ljus.
Men han är räddad. Han känner
fa-st grund under sina fötter.
Han står på en underbar,
grönskande strand. Ljuvliga
blomster stiga upp ur grönskan
och andas en mild vällukt
omkring honom. "Är det
Ukraj-nas, steppens, doftande vår?"
undrar han ett ögonblick.
Men nej, här är ännu
skönare. Härligare, mildare
breder trakten ut sig för varje
steg ban tar. Där porlar en
källa med kristallklart vatten.
Han dricker i djupa drag ur
hennes livgivande våg. Där
tonar något, som liknar en
lärkas glada kvitter.
Förundrad skådar han omkring
sig. "Var är jag?" frågar han.
Han längtar att få tala med någon.
Då ser han en gestalt, som nalkas
honom med strålande panna och
öppen famn. Det är en yngling.
Han känner igen honom. Betagen
* Död 1709.
ser han på honom. Det är ju hans
käraste vän, Maximilian, svenska
arméns älskling, "Lille prinsen"*.
Och där skådar han med glad
förundran en annan, sin kära syster
Hedvig Sofia. Och där synes en
annan, samma älskade gestalt, som
han senast sett i fälthyddan den
sista natten. De möta honom, de
ledsaga honom i glädje och endräkt.
De föra honom genom underbara
nejder, vilkas sällsynta skönhet
hänför hans hjärta. Strålande,
luftiga gestalter synas, vart de gå.
"Vart gå vi?" undrar han. "Till
staden, till Konungens borg",
tycker han sig läsa svaret i deras
ansikten, innan orden stiga över deras
läppar. Han förnimmer utan ord
den glädje, den sällhet, som bor i
Och konungen
gripes av smärta för
varje trofast
stridsman som stupar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
