Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Februari 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HALLS BERÄTTELSER
farliga plats, och översten svarar
häftigt: "Det är inte jag, som ställt
honom där". Själv har han strax
förut varnat konungen, och Carl har
till slut sagt: "Jag skall strax gå
ner". Nu hör han Maigret på
franska säga: "Vi måste försöka fästa
hans uppmärksamhet på andra ting
här borta i löpgraven".
Då fångas konungens
uppmärksamhet av något särskilt: strax
öster om Gåsberget kommer en man
krypande, ban ormar sig fram
mellan tuvorna. "Vern är han? Yad vill
han? Konungen spänner blicken
för att uppfatta hans avsikt. I
detsamma höres ett sakta stigande sorl
från fästningen. Ämna norrmännen
göra utfall? Fästningen har väl
1200 man inne. Då måste här
skyndsamligen givas order för att
få fram tillräckliga truppstyrkor
för att avslå utfallet. Allt kan
bero på få minuter. Men först måste
ban vara viss om fiendens avsikt.
I detsamma hör konungen en
kula vissla, känner en häftig
ryckning genom huvudet och en varm
ström välla ned för högra kinden.
"Banesåret! Jesus, hjälp!" är hans
tysta tanke. Halvt omedvetet för
han högra handen till pannan. Den
faller slappt ned, och handsken är
röd av blod.
Men han ser det ej. Hans blick
fångas av en annan syn. En mörk
dal utbreder sig för hans fötter. Det
är icke Tistans dalgång, ty
Gylden-löwe och Fredrikssten äro
försvunna, ej heller ser han sina blå gossar.
Yinden brusar och tjuter. Mörka,
spöklika träd sträcka sina knotiga,
förvridna grenar om varandra fram
mot den stig, där han går.
Grenarna likna händer, de röra sig, de sö-
ka gripa honom. Hans ögon blixtra,
blodet hettar i hans kinder, han
griper efter värjan. Förgäves — han
äger ingen! Och inga pistoler!
Vapenlös vandrar han farornas
vill-samma stig. Och se, gestalter röra
sig i de mörka skrymslena,
underliga, skrämmande gestalter. Har
han kommit till sagans
trolldomsland, till det land, som de gamla
vikingarna skildrat som fasornas
fruktansvärda rike, till Hels
hemska boningar? Där tjuta och vråla
rysliga, jättelika skepnader med
glödande ögon, vitt uppspärrade
gap, gnisslande rovdjurständer och
bloddrypande tungor. Han stannar
ett ögonblick i sin vandring.
Stigen smalnar för hans fot; närmare
och närmare tränga sig de
fruktansvärda. Och han är alldeles
ensam på skräckens ort. Då stiger
en suck över hans läppar, ett namn,
det högsta i himmel och på jord.
Och se, mörkret viker, dagen gryr.
De fruktansvärda rusa fram ännu
mer vilda och ondskefulla; de
trängas kring honom; allt hemskare
gnistra deras ögon, allt rysligare
ljuda deras ylanden. De röra sig i
helvetisk virveldans, som hotar att
beröva honom andedräkten, sansen.
Han tycker sig redan vackla, han
känner deras brännande flåsanden i
sitt ansikte. Men han spänner sina
sista krafter. Och ur själens djup
ropar han åter samma underbara
namn. Och se — de fruktansvärda
draga sig undan, och ljuset växer i
klarhet.
Då ser han en flod, mörk och
brusande, med vreda vågor, svartgröna,
och med skummande toppar, med
fradga av blod. Där nere kämpa
mänskliga varelser för livet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
