Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Vårens förstlingar, av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
7
duger — probatum est! — bra till
grönkål; heter därför stundom
korskål, på norska "vårkål".
Med maj kommer ju så floran i
ett nytt och rikare skede, och det
är inte längre så lätt att hålla reda
på alla dess representanter. Det är
gökört och maskros, viol ooh
vero-nika, purpurröda orkidéer, vita
konvaljer och jämte dem många
andra.
Primula veris, det är Gullvivan
—■ det latinska namnet betyder
"vårens förstling", ett namn som
den ju dock inte kan anses
berättigad att bära. Men till vårens
skönaste blomster hör hon och till de
vackraste i hela vår flora. En
samling gullvivor i det unga vårgräset
är i sin gyllene friskhet en syn att
se för barnsliga ögon. Den är, som
en författare sagt, som den levande
symbolen för det nordiska årets
fagraste tid.
Men nere i bäckdalen kring de
tystaste snåren, där näktergalen
sjunger sin lidelsefulla kärlekssång
i skymning och natt, håller en
annan blomma på att slå ut — "lilium
convallium", "däldernas lilja" —
sedan Linnés tid benämnd
convalla-ria majalis. Kring liljekonvaljen
andas vår försommars innerligaste
och renaste, dess helg, dess
skäraste lyrik. En subtilare,
underbarare varelse finns ej i den nordiska
floran. Dess enkla och rena väsen
är liksom för skönt för att höra jor-
den till och svalkande och
hugsva-lande tränger dess doft genom
sinnen och hjärtan. Bort från
allfar-vägarna söker den sig, där naturen
är mest frisk och oberörd ooh "där
aldrig det dammas och vandras".
Där är dess férike, där lyser den
"som ett skimrande pärlstiokeri på
Floras dräkt". Där klinga för den
lyhörde dess silverklockor från fint
böjda stänglar.
Bugen er, vårbrodd, lundvioler,
olvonbuskar och unga häggar kring
konvaljeställena och sjungen,
syl-vior och näktergalar, där
konvaljens doft stiger om aftnarna.
Träden hit, skalder, och kommen
denna stigen, drömmare och tolkare !
Men bort, trädgårdsmästare och
blomsterhandlare, och låt konvaljen
vara enkel och vit, som den en gång
danats — icke skär och "dubbel"
till lysmänniskornas hugnad. Och
låt den blomma blott i vårtiden, dit
den hör!
Nordisk vår . . . Ingen diktare
har ännu lyckats tolka dess
trollmakt. Man står blott tafatt och
förundrad inför dessa sällsamma
dagrar, denna starka luft och
levande mylla, denna nya värld, som på
en gång är fattigdom och rikedom.
Och . . .
"Yad blygsam längtan vågat
knappt begära,
känns alltför nära,
känne alltför skönt, för stort, för
rikt att bära."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
