Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Stranden, av Maria Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
9
de gamla vanliga fiskarbåtarna,
som ej bjödo något nytt. Hon kade
intet annat kern, Anna-Karin, ty
hennes mor var död och fadern
omgift, och så var morfadern också
ensam. Här skulle kon ha det lugnt
och gott — "ett par år", hade
morfar sagt, "dir är så ung ännu, tids
nog kommer du ut i kampen för
tillvaron." Men Anna-Karin var
tjugo år, och då tyckas två år ändlöst
långa. Hon kund© heller inte tala
med morfar om sin längtan, ty det
skulle såra honom. Anna-Karin
hade alltid varit sådan, att hon tagit
hänsyn till andra, väjt undan, om
också hennes egen väg därigenom
blivit besvärligare. Ingen kunde
heller vara snällare än morfar.
Köpte han inte oupphörligt hem nya
böcker, och hade han inte låtit
sätta in radio för hennes skull?
Under somrarna fick kon också
bjuda sina kamrater från skolan,
ett par i sänder, men alla de där
skrattande och pratande flickorna
voro ingenting att drömma om
under den långa gråa kosten och
vintern. Sommaren skulle varit
dräglig även utan dem. Då kunde man
förr ligga tyst ock ensam på
stranden, där de ljuslila blommorna
vaggade intill kinden, medan man
drömde om ett stort vitt segel, som
styrde rakt in mot stranden, och ett
par starka armar som lyfte en
ombord och satte kurs mot något
underbart land, som fanns på andra
sidan. Drömma kunde man — men
när ögonen slogos upp, föllo de
ibland bara på gamle Magnus, som
gick omkring och styrde med
näten eller låg på taket till sin
fiskar-bod, som alltid behövde lagas.
Ibland kommo bilar med herrskaps-
folk inifrån landet, ock då blev det
ett myller av granna parasoller och
baddräkter mot den vita sanden,
men Anna-Karin var alltid utanför.
Hon reste sig då ock gick hem,
såvida inte Magnus, var på humör att
berätta något från sina långfärder.
Han hade varit sjöman i unga
dagar, och han var visst den ende,
som riktigt förstod, att när man var
ung, ville man hellre själv sitta vid
rodret än se båtarna glida förbi.
"Om en inte lidit skeppsbrott,
längtar en väl inte till stranden,
förrän fingrarna blivit för styva",
brukade han säga.
Anna-Karin hade gissat, att
Magnus iSjöstedts skeppsbrott hade
något sa.mmanhang med hans gifte.
Maken till sjöstedtskan fanns inte
på hela fisklägret, manhaftig och
trätgirig och utan ett spår av
förståelse för den poesiens fläkt, som
onekligen vilade över Magnus’
historier, i vilka kan själv oftast var
den framgångsrike hjälten. Ibland
fick en sådan spännande berättelse
bli utan slut därför att hjältens
hustru kommenderade honom till
fiskrensning, och han måste gå, om
det så var mitt i en mening.
— Har aldrig något fartyg
förolyckats här utanför? frågade
Anna-Karin stundom. Det fanns en
längtan i rösten, som kom Magnus
att lystra.
— Bevare oss, fröken, hon talar
som det vore en lek — nej, inte det
jag minns. Men den gången, när
Juanita gick under i Stilla
Oceanen . . .
Stilla Oceanen — den är så långt
borta, tänkte Anna-Karin, när hon
gick hem, men den stora Längtans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
