Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Stranden, av Maria Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
HALLS BERÄTTELSER
råd av filtar och täcken, innan han
själv begav sig ner till stranden.
Den första båten hade redan stött
ut från land, när doktor Ede kom
ner. Karlarna sysslade vid de andra,
och där spilldes inga ord i onödan.
Några lyktor flämtade, skrik
hördes därutifrån under de korta
intervallerna mellan siren tjuten.
Doktorn fann Anna-Karin, som grät
stilla. Hon kände sig på något sätt
skyldig, hon hade ju önskat, att
något skulle hända, och nu hände
allt hemskt och overkligt, medan
hon stod maktlös. När hon fick se
morfadern, viskade kon:
— Beata Sjöstedt är därute i den
första båten. Magnus ligger i sin
svåra ryggvärk, och hon sade, att
det var hennes enkla skyldighet att
gå i hans ställe. Är hon inte
storartad ? Jag är så ledsen, att jag
alltid tyckt illa om henne, och nu —
nu kan jag själv ingenting göra.
Det kanske var just denna känsla
av vanmakt ock oförmåga, vilken
liksom ledde Anna-Karin vid
handen under de underliga timmar, som
följde, och tvang henne att så helt
ge det enda hon tyckte sig äga och
ge till den som hon tyckte bäst
behöva hjälp. Visst gjorde hon vad
hon kunde för att härbärgera de
skeppsbrutna efterhand som de
fördes i land, halvklädda och
dödsskrämda, frysande stackare, men
ingenting rörde sig riktigt i hennes
hjärtedjup ens när hon bar upp de
’båda små barn som varit med.
Barnen gräto tyst, och dem kunde hon
åtminstone förstå, men alla dessa
vuxna, som mest larmade om sina
förlorade tillhörigheter, allt det
oväsentliga, som fått lämnas kvar
för att livet skulle räddas — å, bli
vi alla lika små och ynkliga i de
stora ögonblicken? Snart ljöd ändå
ropet:
— Alla rädäade!
Det borde varit en högtidlig och
tacksam tystnad, men en gäll
kvinnoröst skar igenom.
— Allt kommer väl att bärgas?
Mina juveler — jag kunde inte få
dem med mig.
Men ingen svarade. Den sista
båten skrapade mot stenarna, och
mannen, som enligt allas mening
bar ansvaret för olyckan, steg i
land. Det var Sjöstedts båt, och
Berta hade rott med långa, kraftiga
årtag. Hon plöjde också nu väg
genom hopen.
— Ni ser väl, att kapten brutit
armen, sade hon. Här bråkas inte
med dom och rannsakning nu. Det
är bäst kapten går upp till doktorn
strax. Så många som få rum i vår
stuga följa med mig. Vad säger hon
— juveler? I kväll får hon i alla
fall försöka klara sig utan dem!
Några drogo på munnen mitt i
all bedrövelse, men Anna-Karin såg
bara på ett ansikte, ock det var
allvarligt, skamset nedböjt liksom för
att gömma sig undan. Och här var
ljuset ändå blott några svaga
flämtande små lyktors. Några
skonsamma nattens timmar, och sedan
måste han träda fram i
offentlighetens obarmhärtigt skarpa ljus.
Hur — varför — hur är det möjligt
att svika sin plikt? Medan de alla
skyndade upp mot stugorna för att
komma under tak till värme och lä,
hörde Anna-Karin det missnöjda
anklagande sorlet runt omkring
honom. Det var som hade han
strandat på ett skär, från vilket-rasände
vågor när som helst kunde spola ner
honom. Hon måste också medge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
