Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Stranden, av Maria Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
13
att de hade rätt, de som klandrade.
Han hade ingenting att skylla på —
försökte inte heller. Men hon var
glad, att morfar stuckit sin arm
under hans friska. Het hade ju inte
varit passande, att hon sträckt ut
sin hand.
— Den här vägen, kapten Lund!
Doktor Ede öppnade dörren till sitt
rum och stängde den lika hastigt,
men i ljusstrimman såg Anna-Karin
den främmandes blick — vädjande,
hjälplös. Den släppte henne inte,
medan hon helt mekaniskt ordnade
med värmande drycker ooh kläder
så långt huset förmådde till
människorna därute i de andra rummen.
Alla dessa voro ju hans domare.
Vilken av dem hade inte ett
ögonblick av bristande vaksamhet att
förebrå sig? Men han var ensam
anklagad, ensam mitt i
brottsjöarna.
— Anna-Karin, hjälp oss här ett
ögonblick!
Äntligen skulle hon få hjälpa, där
det bäst behövdes. Men när hon
stod därinne, darrade henne®
händer, så att hon knappast kunde ge
morfadern de behövliga
handräckningarna, hon s.om annars brukade
vara så stark och rådig. Mannen
framför henne såg knappast upp,
men när doktorn gick ut på ett par
minuter för att hämta en flaska ur
sitt medicinförråd, sade han lågt:
— Det är att samla glödande kol
på mitt huvud, att fröken bistår mig
så här vänligt. Det är ju jag, som
ställt till all oreda på er lugna
strand.
Nu måste jag säga något, tänkte
Anna-Karin, så att han förstår, att
jag inte också sitter till doms över
honom. Men hon tyckte själv, att
hennes ord läto barnsliga.
— Vi — vi äro s.å glada, att ni
allesamman nådde stranden, kapten.
Ä, gör det mycket ont i er arm?
Nu smålog han för första gången.
Han hade ett nästan fult ansikte,
men leendet lyste upp det.
— Jag medger, att fröken har
anledning tro mig vara en feg kruka,
sade han. Men armen tänker jag
verkligen ej på — jag — jag
tänker på stranden — hur långt jag har
dit.
De orden mindes Anna-Karin.
Hon hade inte kunnat svara på dem
som hon velat därför att morfar kom
tillbaka. Men efteråt, när nattens
och nästa förmiddags händelser
föreföllo som en dröm, stodo de fullt
levande ooh verkliga. Då fann hon
också vänliga, goda ord till svar,
men hon blev aldrig i tillfälle att
säga honom dem.
Det blev underligt tyst, när
bilarna farit bort med den skara, som
funnit hamn här för några timmar.
Anna-Karin ordnade i rummen,
medan morfadern och hon pratade om
nattens händelser. De nämnde inte
kapten Lunds namn, men plötsligt
sade doktorn:
— Synd om pojken förresten.
Hans framtid på den här traden
torde vara förstörd. Det tycks ju ha
varit rena slarvet.
Anna-Karin kom in med ett
cigarettetui.
— Han har nog tappat detta,
morfar.
— Jo, man består sig med fina
saker nu för tiden, skämtade doktor
Ede. Till min älskade Bengt från
Gull. Hustrun eller fästmön förstås
— synd om henne också.
Anna-Karin försökte känna sig
glad. Hade han en hustru eller
fästmö — då va.r ju inte stranden så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
