Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Stranden, av Maria Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
15
isen sköra filigransmycken. När
solen kom fram, skulle de smälta
ner.
Hon tog till sina vanliga
sysselsättningar. Tidningarna kommo
med sina traskande rubriker om
olyckan. Hon läste alla artiklarna
kögt för morfadern, ock rösten
darrade ej, när kon kom till "kapten
Bengt Lund". Hon stod med en
flock av de andra och såg på
bärgningsarbetet. (Snart skulle båten
vara borta — en annan gick redan
de dagliga turerna. Från
salsfönstret såg hon åter de två glimmande
pärlbanden glida förbi — förbi.
Men hon skulle gå kvar på
stranden.
I morgon är allt klart, hörde hon
någon säga. Han skulle alltså
inte komma. Anna-Karin kade hört
morfar berätta, att kapten Lunds
efterträdare redan var utsedd, "men
cigarettetuiet kommer nog fram,
om jag lämnar det på bolagets
kontor."
Ett par dagar efteråt reste
doktorn till staden. Etuiet glömde han
kvar på skrivbordet. Mina
dammade därinne, och hon uttryckte
sitt ogillande.
— Skall en aldrig bli kvitt hans
gamla skräp!
Anna-Karin var inte alldeles
säker på om han hörde orden. Han
stod ju där med vänstra armen
varsamt värjande den högra, som bars
i band. De hade aldrig låst härute,
och ingen hade hört lians
knackning. Han såg nog också ut att
kunna djärvt stiga på utan att öda
tid pa knackningar. Anna-Karin
rodnade ock blev så förargad på sig
själv däröver att kinderna blevo än
rödare. Han trodde väl, att hon
aldrig sett andra män än
fiskargubbarna och morfar. Hon försökte
samla sig till de vanliga banala
fraserna, men det var han som kastade
dem åt sidan.
— Ja, sade kan, nu är allting
bärgat, t. o. m. juvelerna ha vi funnit.
Jag var inte säker på deras existens,
det är så litet som visar sig vara
äkta. Men de voro som sagt all rigkt.
Nu är det bara mitt stackars
anseende, som ligger kvar i djupet, och
det lär ingen dykare kämta upp.
Han satte sig oombedd, och då gick
Anna-Karin efter etuiet.
— Kapten I/und, sade kon lågt,
det här har väl ändå värde för er.
Förlåt, jag har inte kunnat undgå
att läsa inskriptionen. Hon — tror
på er.
Han skrattade bittert.
— Jaså, ja visst, där står
’älskade’ . Men den kärleken var inte
tillräckligt stark för att tro, förlåta
och överskyla. Nej, se inte ledsen
ut för -min skull — så mycket är
jag inte värd.
Anna-Karin stod där ännu
tvekande med etuiet i handen.
— Ni vill inte ta’ det tillbaka,
sade hon. Och jag gladde mig åt att
ert hjärta hade en grön strand . . .
— Lilla barn, hans röst tycktes
komma långt bortifrån, det är under
stormen, som ens hjärta längtar
efter strand och hamn. Hon hade
ingen att ge, då jag som bäst
behövde den. Jag höll henne mycket
kär, men hennes kärlek bestod ej
provet — och så hade detta
underliga ändå en mening. Om hon blivit
min hustru, hade vi ju lidit
skeppsbrott båda två.
Så ändrade ban plötsligt röst, den
kom liksom närmare och blev mera
verklig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
