Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Stranden, av Maria Olofsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
—■ Vi ... vi äro så glada, att ni
allesamman nådde stranden, kapten.
Å, gör det mycket ont i er arm?
långt borta. Hon skulle ge konom
förlåtelse ock tröst. Tyst lade
Anna-Karin det gyllene etuiet på morfars
skrivbord, ock så gick kon bort över
stranden mot Sjöstedts stuga. I dag
blåste det friskt, ock vågorna
spolade över den stora båten, som lagt
sig belt på ena sidan. Den skulle
bärgas — javisst, det kade
Anna-Karin aldrig tänkt på, kanske kom
besättningen tillbaka kit ut —
kanske kom ban tillbaka för att kämta
det där etuiet. Det måste ju vara
konom dyrbart.
Magnus satt uppe i dag, och
Beata torkade av en stol så att
Anna-Karin skulle kunna
sitta. Men samtalet
kade svårt att komma i
gång. Beata klippte tvärt
av, när Anna-Karin
började berömma hennes
krafttag. Till sist
försvann hon i alla fall ut i
köket, ock då sade
Magnus ögonblickligen:
— Hon är så’n, ser
fröken, tål inte att en
berömmer. Men rejäl är
hon, det sa’ han också,
kan kapten, som var
kärinom i dag. Han ville
liksom tacka; det var
Beata, som rodde’n i land.
Ja, jag sa’ ingenting,
men jag tänkte allt för
mig själv, gammal
sjöbuss som jag är: Inte
ville jag vara i dina
kläder i dag, kapten.
Magnus spottade ett
tag utåt Beatas
nyskura-de golv, ock så tillade
kan:
— Beata fick tjugofem
kronor, ock när kon knappt ville ta
emot dem, sa’ han, att det var för
den duktiga rodden. Själv är jag
inte värd många kopparören efter
det kär, sa’ kan. Ock det får jag då
säga —- när vi var ute i den stora
stormen på Stilla Oceanen . . .
Anna-Karin kände bestämt, att
hon i det ögonblicket önskade Stilla
Oceanen dit där den vanligen brukar
ligga. Hon gick igen; ute på
stranden var det åtminstone ensamt ocli
tyst. De små spånorna, som fallit
från Magnus’ tak glittrade som
silver av rimfrosten, ock kring
stenarna närmast strandkanten bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
