Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Hur elden kom till finnbyn, en bild från den læstadianska rörelsen bland lappar och finnar, av E. Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
HALLS BERÄTTELSER
barn, bara ett slags näverkont, som
han lyfte ur pulkan och ställde
framför ett skåp i pörtet.
Själv slog han sig ned i ett hörn
vid spisen, tog av sig pälsmössan
och torkade bort isen från håret och
rimfrosten från ögonbrynen.
Skägget vårdade han sig ej om, ty han
hade intet, bara ett slags
rättar-krans, som hade haft det varmt och
gott under färden. Så tände han
pipan med ett glöd från brasan,
drog ett par bloss och teg en stund.
— Jag kan väl få bo här? sade
han omsider.
Där var ingen inne annat än
värdinnan och barnen.
— Varifrån kommer han?
frågade värdinnan.
— Uppifrån, svarade den
resande.
Värdinnan vände huvudet från
grytan en stund och såg på honom.
Sedan såg hon åter i grytan och
makade veden tillrätta. Hon sade
ingenting vidare. Men ibland gav
hon honom dock en blick. Hon
hade aldrig sett den karlen förr.
Barnen tittade så mycket mera.
De stodo på andra sidan spisen. Och
de kunde behöva hålla sig väl med
denna, ty mycket kläder hade de ej
på kroppen. Hela klungan stod där
tigande och stirrade på den
nykomne. De två minsta sågo på
fingrarna, såsom barnen i Lainio för sed
hade. Alla sågo de halvt
förskrämda halvt nyfikna ut, och ett par
höllo i början händerna för ögonen, så
att den främmande ej skulle
upptäcka dem. Fast de kikade
mellan fingrarna . . .
När de stått och kikat så där en
stund, tyckte de visst, att den
främmande såg beskedlig ut. Förresten
kunde han väl ej vara värre än far,
som då och då gav dem en körare,
när de gingo i vägen. Ty far hade
ett häftigt lynne, när han inte var
som han skulle. En av dem gick
ända fram till mor, tog henne i
kjolen och viskade:
— Mor, vad har han i konten?
Mor hade inte tid. Hon knuffade
bort honom igen och fortsatte
tigande sin syssla. Alla tego utom
barnen. De viskade till varandra.
Den främmande sysslade med att
lägga om höet i sina skor.
— Skall han fara vidare?
frågade värdinnan. Han kan nog få
stanna!
— Tack! sade den tilltalade.
Men jag hade ett ärende till Paksu
Paava.
-—- Han är åt skogen i dag för att
ta in snarorna. Petter och äldste
pojken min är också med honom.
Men han kan få det lika bra hos
Sarris änka.
— Vilket?
— Brännvinet, vet jag. Var det
inte ärendet?
— Ejole — visst inte! svarade
den främmande. Jag brukar ej den
drycken nu för tiden.
Värdinnan släppte sleven i
grytan. Hon såg nästan skrämd ut,
när hon ånyo vände sig mot
mannen.
-—• Dricker han inte brännvin?
sade hon. Vad dricker han då?
— Jag drack mycket förr,
svarade han, men jag har nu druckit av
det rätta vinträdets frukt; och det
nya vinet är bättre.
Hon såg oförstående på honom.
Vad menade han? Kanske var han
inte riktig den där? Hon började
åter röra i grytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
