Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gft
MARS MÅNAD
33
Skall du någonsin förstå din
ädlaste konungs planer? Eller skall,
århundraden härefter, ett annat
folk, trognare och lyckligare än
ditt, föra hans verk till slut, kämpa
hans kamp till seger?
En lång tystnad följer. Den
unge kaptenen vågar ej störa
morbrodern i dennes inåtvända,
fjärrskådande stillhet. Slutligen säger
generalen: "Kom, min vän, följ
mig!" Tigande träda de ut i den
månlysta natten. Utan ord följas
de åt. Den yngre officeren undrar
först, vart det bär. Slutligen anar
han meningen.
Efter en kort vandring komma de
till kvarnstugan. Vakten skyldrar
och låter dem passera. De träda
in och stå — allena inför sin fallne
konung. Några ljus kasta ett
sparsamt sken över rummet. Den
trogne livkirurgen Neumann har med
sorgsen ömhet gjort konungen den
sista tjänsten. Där ligger hjälten
klädd i sin enkla blå krigardräkt.
Läpparna äro orörliga; aldrig mer
skall den konungsliga stämman nå
svenska öron. Ögonen äro slutna;
aldrig mer skall deras strålglans
tjusa och elda ett svenskt hjärta.
Över det lugna anletet, den höga
pannan vilar en överjordisk frid.
Men vid den genomskjutna
tinningen syns ännu blod.
Tysta stå de två officerarna där.
Generalen drager sig ett steg.
tillbaka. Den unge kaptenen förstår
meningen: ensam står han inför sin
döde konung. Hans tillkämpade
lugn brister. Snyftande böjer ban
knä och beder: "Du store döde, min
konung, förlåt mig och oss alla,
att vi ej förstått dig!"
Morbrodern låter honom gråta ut sin ång-
er och sorg. Det blir så stilla
inom det upproriska hjärtat. Har
han, som var van att förlåta sitt
folk allt, hört bönen?
Steg närma sig. Generalen
lägger sin hand på systersonens
skuldra. Denne reser sig. Så lämna de
huset lika stilla som de kommit.
Förvisso skall ingen av dem
glömma denna kväll.
På återvägen passera de två
officerarna åtskilliga stugor. Ur ett
fönster lyser ljus. Därinne synes
ett ungdomligt ansikte. Ögonen
äro röda och svullna av gråt, men
blicka nu fjärrskådande ut i
mörkret, och ett klart skimmer vilar
över anletsdragen.
—• Det är Svedenborg, säger
generalen, en underlig fyr, men en
bra karl.
— Det finns flere underliga
figurer i den här armén, svarar
kaptenen.
— Ja, men ingen som han, säger
generalen. De stanna ett
ögonblick och betrakta den unge
drömmaren.
Denne reser sig, drar ett djupt
andetag och träder ut genom
dörren. De två andra gå emot honom.
Hälsningar utbytas.
—■ Nå, vad säger assessorn om
vår store konungs död? frågar
generalen.
— Änglarna gråta, djävlarna
skratta, svarar Svedenborg dystert.
— Och ändå såg assessorn nyss
så glad ut, infaller kaptenen.
— Ja, svarar Svedenborg,
konungen är död, men han lever. Jag
har nyss sett honom.
—- Sett honom! Var? frågar
generalen förvånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
