Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
HALLS BERÄTTELSER
i dess gamla skick. Men på ett
ställe stannar hon länge. En
skälvning ilar genom hennes varelse. Där
på golvet synas mörka fläckar.
Trots grundlig skurning framträda
de ånyo. Blodfläckar är det, det
förstår hon. Och ingen behöver
säga henne, varifrån det blodet
stammar. Det är hjältekonungens
blod.
En eftermiddag kommer Björn
till kvarnen med ett bud från
kommendanten på Fredrikssten.
Samtalet med mjölnaren rör sig helt
naturligt om den bortdragna
fiendehären och dess fallne konung.
Mjölnarfar frågar, om det är sant
vad ryktet förtäljer, att Björn med
sin kula fällt kung Carl. Jägaren
medgiver, att detta nog har sin
riktighet.
— Det var ett mästerskott, säger
mjölnaren, värt en stor belöning.
Men hur lyckades du fälla honom?
Då berättar Björn: "Jag irrade
omkring i skogarna och sökte
livnära mig med mitt gamla yrke. Men
ingen köpte mitt byte. Folket i
byarna hade till största delen flytt
från sina hem av fruktan för
svenskarne, ock de få som voro kvar
voro fattiga och kunde ej köpa vilt.
Då återvände jag till den här
trakten och lyckades en mörk höstnatt
slippa in i fästningen. Där var
besättningen långt ifrån fulltalig,
och man hade ingenting emot att få
en förstärkning vid skjutvapnet.
Skjuta var ju mitt yrke, och jag
fick mig plats anvisad vid ett
vallgevär på en mycket hotad punkt.
Så kom en söndagskväll, då jag
stod på min post. Fienden höll på
att gräva de löpgravar, som blevo
hans sista. Klockan kunde väl vara
mellan 8 och 9. Vårt artilleri
dånade, men från fienàehåll gavs
ingen eld. Det var mörkt, ty månen
hade ännu ej gått upp. Kring
Fredrikssten uthängdes brinnande
beckkransar för att upplysa fältet och
vinna kunskap om svenskarnes
företag. Hade de den natten vågat
en stormning, så hade vårt motstånd
blott varit ringa. Men nu höllo de
på med sina löpgravar. I den svaga
och osäkra belysningen sökte jag
skjuta in mitt vallgevär, och det
kan väl hända, att mer än en kula
fällde någon svensk soldat, ehuru
jag till följd av det svaga ljuset ej
kunde iakttaga träffarna.
Jägaryran grep mig. Jag anhöll
att få beskjuta fienden från
närmare håll. Tillåtelsen gavs på min
egen risk. Ut genom porten på
sydöstra sidan! Mitt eget gamla
gevär tog jag med. Det har fällt
mången varg och björn. Så kröp
jag fram mot Gåseberget. Men
där skymdes utsikten av småskog.
Jag vågade mig något vänster
därom. Risken var ej stor, ty som jag
sagt sköts ej från svenska sidan,
och våra kulor gingo högt över mig.
Nu var jag ej långt från den svenska
löpgraven.
Då fick jag se en mans huvud och
axlar ovanför bröstvärnet. Vem var
han? Icke en soldat. En officer
måste han vara, kanske en hög
officer, som därifrån iakttog det
pågående arbetet. En enda gång, då
skenet från våra lichtkulor var
starkt, tyckte jag mig skymta hans
drag. Länge stod han där
obekymrad om skotten. Vem var den
djärve? Lejonet, konungen, svarade
en stämma inom mig. Jag närmade
mig krypande. Såg han mig? Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
