Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - En Kungadröm, av Pinus Strobus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
37
vände sig något åt sidan som för
att tala med någon. Ämnade han
stiga ned? Då tog jag sikte med
bössan stödd mot en tuva. Min
kand darrade ej, mitt öga svek ej.
Mitt skott small. Hans huvud sjönk
ned mot vallen; jag kunde se, att
kan låg stilla där en stund. Men
när månen gick upp, var han borta.
Något mer tillfälle till träff gavs
ej. Jag återvände och insläpptes
i fästningen.
Yi fortsatte kanonaden, tills vi
•ett par dagar senare av några
överlöpare fingo veta, att den svenske
konungen fallit ock armén dragit
bort. Jag sökte träffa männen. En
av dem visade mig det ställe, där
konungen stupat, ock sade, att det
skett vid 9-tiden på kvällen, då han
över bröstvärnet betraktat
fästningen ock det svenska
löpgravsarbetet. Det var på samma ställe,
där jag sett den okände stå."
-—• Jaså, Björn, du blev
lejonjägare till sist, kungabane. Jägaren
rycker till. Tänker kan på
lappgummans ord, eller skär det sista
namnet konom i öronen? Nå, vad
lön fick du av kommendanten?
-— Han gav mig en
penningsumma ock lovade mig befordran, om
jag ville kvarstanna inom
fästningen. Jag vet ej, om jag skall
antaga erbjudandet. Det är nog en
annan lön jag drömt mig.
— Såå, vad då?
Björn tvekar. Han känner
mjölnarens stoltket. Å andra sidan är
nu bästa tillfället för honom att
framställa sin begäran.
— Menar du, att det skottet var
värt så stor lön då? genmäler han.
— Säkert! Det har räddat Norge
från svenskarne. Nog dröjer det,
innan en svensk konung gör infall
kär i landet.
— Ja, Olof mjölnare, det är du,
som kan ge mig den bästa
belöningen.
— Jag! Vad menar du?
— Jag menar, att Borghild länge
varit mig kär, och nu ber jag dig
att få henne till hustru.
— Hm, hm! Den saken tål att
tänka på. Har du talat med kenne?
— Nej, icke ännu.
-—- Nå, efter du räddat landet från
fienden ock således på sätt och vis
återskänkt mig kvarn och gård, så
skall jag icke vägra mitt samtycke,
om Borghild svarar ja. Men i
sådant fall vill jag, att du en gång
skall fortsätta kvarndriften efter
mig.
-—• Tack, Olof mjölnare, men jag
är icke van vid sådant arbete.
— Så tänkte också jag förr en
gång; men jag lärde mig snart
värdera det trygga välstånd, som
kvarnen bereder sin ägare.
— Ja, jag skall försöka foga mig
i dina villkor. Tillåter du mig nu
att tala med din dotter?
— Ja, du får väl söka upp kenne.
Glad över medgivandet går Björn
upp mot gården. Han känner sig
stark och segerviss. Lejondödare,
kunga–-—- nej, icke det ordet!
Men Olof dröjer i kvarnen, han
känner ingen lust att gå in i stugan.
Borgkild är sysselsatt i köket,
när hon hör en mans steg nalkas.
Vad far går olikt sig i dag, tänker
kon och skyndar att slå upp dörren
för konom. Men den som träder in
över tröskeln, stark ock reslig, är
icke fadern utan jägaren. Häpen
utbrister hon:
— Du här, Björn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
