Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Gamle nämndeman, av Hillis Grane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
HALLS BERÄTTELSER
blinda ifråga om sin plikt mot de
fattiga ock sjuka, men det fick ej
vara så, de måste väckas, det måste
bli mera utövning av de kristliga
dygderna, man fick ej nöja sig med
att vara kärleksfull ock barmkärtig
i ord ock tankar, det måste bli
omsättning i handling och verk.
Ack, dessa lidande, dessa svaga
lemmar i församlingskroppen, huru
mycken nöd, huru mycket elände
hade ej kommit på deras lott! Om
de ga,mla fattigkusen landet runt
kunde tala, vilken fruktansvärd
anklagelse skulle då ej slungas-ut
mot en kristen, kärlekslös
församling!
En dag tog Sven Pehrson mod till
sig och reste för att hälsa på hos
den gamle nämndemannen. Han
hoppades kunna i någon mån
påverka denne, ock kade han bara Nils
Svensson med på förslaget, så skulle
allt gå bra. Men Sven kände ej alls
den man, som han skulle besöka,
han visste ej om att den gamle
nämndemannen var full av hat och
avund till honom.
Emellertid blev ban väl mottagen.
Hen gamla vackra, gästfria seden
att taga väl emot alla förnekade sig
ej. Nämndemansmor bullade upp
det bästa huset förmådde, och det
blev ett riktigt kalas mitt i
vardagslaget. Men medan man satt vid det
rikligt försedda bordet, började
Sven tala om de fattiga och om det
gamla, dåliga hus, som socknen
bestod åt dem som ej längre orkade
arbeta.
— Säg, nämndeman, ska vi ej
kjälpas åt att skaffa ett nytt kus åt
dem? frågade den unge i hjärtlig
ton.
Nils Svensson lade ned kniv ocli
gaffel, där kan satt vid bordet
mitt emot Sven.
— Det huset blir aldrig byggt —
så länge jag lever, sade han med
en förkrossande ton.
Ock därvid slog den gamle
känden i ’bordet, så att tallrikarna
hop-pade. Men Sven Pekrson blev ej
rädd det minsta.
— Det huset ska byggas — så
visst som Gud lever, sade han med
fast stämma.
De båda männen sågo varandra in
i ögonen; båda kände sig starka,
den ene därför, att kan kade en hel
församling bakom sig, den andre
därför att kan kände sig handla med
Guds hjälp.
Det blev ej mera talat om detta.
Sven Pehrson reste hem, och allt
tycktes vara som förut. Men det
såg bara ut så. Den unge mannens
ord hade trängt in i den gamles
hjärta med en makt som var
underbar. Aldrig hade Nils Svensson
med något ord förnekat Gud, han
hade ej ens i sitt hjärta gjort det
fullt medvetet, men han hade dock
gjort det i liv ock gärning så länge
han levat genom att ej taga den
minsta hänsyn till Gud, utan alltid
bara följa sin egen vilja. Nu liksom
klarnade, det för konom, att den
unge mannen, som så småningom
trängt undan konom i socknen,
kade lyckats göra detta därigenom,
att ban kaft Gud på sin sida. Ock
nu hade Sven Pehrson sagt, att det
nya fattighuset skulle byggas upp,
så visst som Gud levde.
Det kom en tanke som en mild
viskning långt inifrån, ock denna
sade till den gamle: "Giv efter!
Liåt Guds vilja ske!" Men en
annan röst ropade kögre: "Ska du lå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
