Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Gamle nämndeman, av Hillis Grane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD 49
ta en sådan där pojke som Sven
Pehrson bestämma, vad som skall
byggas i socknen? Han har fått sin
vilja igenom med skolhusen, nu
skall du visa honom, att ännu sitter
gamle nämndeman inne med
mycken makt".
Och Nils Svensson beslöt sig för
att fortfarande hindra, att något
nytt fattighus skulle komma till
stånd. Och var han gick fram,
talade ban vitt och brett om att det
gamla fattighuset gott kunde stå
ännu en tjugo år, och att det var
bäst att spara i de bistra tiderna.
Men ju mera han så talade, ju
klarare såg han, att ban stred mot
Gud, men hans förhärdade hjärta
ville ej giva med sig.
iSå hände det sig, att han en dag
hade kört ett lass ved från skogen.
— Ja, det må jag då
säga, att nämndeman hade
tur med det här slaget.
Därvid råkade en trädgren slå till
honom i ansiktet, och det svåra var,
att slaget hårdast drabbade hans
ena öga.
— Nu slog Gud till dig! sade en
röst i hans hjärta, men han bet ihop
tänderna av smärta och beslöt sig
för att trotsa denna underliga makt,
som nu tycktes vilja gripa in i hans
liv. Plågorna i hans ögon tilltogo,
men han lät ej höra den minsta
klagan, han bara sade inom sig: "Jag
ger ej efter, nej, jag ger ej efter,
huru ont jag än får."
Hans hustru försökte lindra
värken med kalla omslag, men det
onda syntes bära taga till. Det ’blev
ingen annan råd än resa till staden
för att få vård på sjukhuset.
Det var en oändligt lång resa,
tyckte han, och då ban äntligen
kom till staden och upp på det stora
sjukhuset, så sutto där långa rader
med sjuka, som skulle tala med
doktorn före honom. Hans starka
kropp var nu så
medtagen av de
förfärliga plågorna, att han
sjönk ihop som en
halvdöd på en bänk
utan att vara
medveten om något annat
än sitt onda.
Då lades plötsligt
en lätt hand på hans
nedböjda huvud, och
en vänlig röst sade:
"Ni har visst
mycket ont, stackars
gamle man!"
Han rörde sig ej,
han orkade ej se
efter, vem som talade.
Men den vänliga rösten
fortfor: "Får jag se,
vad ni har för ont!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
