Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Gamle nämndeman, av Hillis Grane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
HALLS BERÄTTELSER
’Grande nämndeman lyfte litet på
sitt huvud och någon tog bort
omslaget, som dolde det sjuka ögat.
Han skulle vilja ha hindrat det, han
ville ju ej tala med någon annan
än med doktorn, och att detta ej var
läkaren, det begrep han. Men han
orkade ej längre streta emot, han
hade blivit medgörlig som ett litet
barn.
Och det var hans lycka. Ty den
,som talat med honom, tog honom
nu om hand och förde honom före
någon annan in i läkarens rum, där
hans sårade öga genast blev
undersökt och fick nödig vård. Det blev
genast en liten lindring i hans
plågor, och en underlig känsla av
tacksamhet vaknade inom honom. Att
Gud hade slagit honom, det hade
han ej förvånat sig över, så där
skulle han ha gjort själv, om han
varit Gud och ej blivit åtlydd, men
denna lindring i kvalen, den
förvånade honom, och den väckte hans
lust efter att i någon mån giva med
sig ifråga om fattighuset.
— När jag kommer hem, ska jag
föreslå, att det blir ett nytt tak på
det gamla huset, tänkte han för sig
själv. Och han kände sig därvid
riktigt belåten; hade Gud varit god
mot honom och lindrat hans plågor,
så hade han ju varit god, han
också, genom att fatta detta beslut.
Hans sköterska, syster Elin, var
som ett litet solsken. Hon hjälpte
honom med allt som behövdes, hon
tycktes kunna, gissa sig till hans
önskningar. Det sjuka ögat
skötte hon om på det ömmaste sätt, men
bakom allt vad hon gjorde mot
honom, tyckte han sig se Guds hand.
Samme Gud, som slog honom så
hårt, samme Gud kunde låta honom
få en sådan här vard. Det kunde
ej hjälpas, gamle nämndeman måste
vara lika storsinnad, och så lovade
han, att det skulle bli mera värme
i det gamla fattighuset, man kunde
ju gärna se om eldstäderna litet, det
kunde ju ej kosta s.å mycket. Och
då han lovat detta, kände han sig
åter så belåten med gig själv.
Men så en dag, då doktorn sett
om lians öga., sade denne:
-— Ja, det må jag då säga, att
nämndeman hade tur med det här
slaget. Hade det varit en aldrig så
litet hårdare stöt, så hade ni blivit
blind. Nu får ni behålla edert öga,
fast synförmågan blivit litet
försvagad.
Gamle nämndeman hade börjat
bli munter och språksam på
sjukhuset, där alla .voro så snälla mot
honom, men nu blev han i ett så
fundersam. Han ’började att tänka
på att om han än läte det gå
igenom, att ett nytt fattighus byggdes
upp, så komme han dock att stå i
stor skuld till Gud, som låtit honom
få behålla sitt öga. Och han ville
ej stå i skuld.
Då syster Elin den kvällen
stoppade täcket om honom, sade hon i
en frågande ton:
— Är nämndeman ledsen för att
ögat är bättre? Nämndeman har
sett så bedrövad ut i kväll.
Han låg där mörk och sluten,
utan att säga ett ord. Men just
som hon skulle gå, sade han:
— Syster, vad skall man göra då
man är skyldig någon så mycket,
att man ej kan betala det ?
— Ah, visst kan nämndeman
betala sina skulder, sade lion. Jag vet
ju att nämndeman är så rik.
— Det finns skulder, som ej den
rikaste kan (betala med allt sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
