Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARS MÅNAD
59
Sà många långa år som gått sedan
den dagen, då hon måste svika sin
ungdomskärlek, Gustav Johansson
Tre Rosor, för att bliva Svea Rikes
drottning!
Först nu, efter att hava varit
änkedrottning i sju år, återvände hon
till fädernegården, och Katarina
Stenbocks hjärta klappade käftigt
vid tanken på att om några få
minuter återse barndomshemmet,
föräldrarna, syskon ock syskonbarn.
Där hon satt i släden, smålog hon
för sig själv. Sin syster Beata
Brahe hade hon inte sett på många
år. Den lille Joachim måste vara
en stor junker nu —- jämnårig som
han var med hennes bror Sten. Vad
hon mindes den lille ljuslockige
gossen väl, då han som tvåårig var
med på hennes trolovning med den
gamle kungen. Katarina Stenbock
lutade sig fram i släden. Nu såg
hon i fackelskenet konturerna av de
stora ekarna — då voro de strax
framme . . .
Förridarna veko plötsligt åt
sidan. Det gick två män på vägen
som buro en börda emellan sig. De
gingo med tunga steg och nedböjda
huvud, liksom de varken hörde eller
sågo, fastän en fackelbärare ropade
åt dem att gå upp på snövallen, så
att drottningens följe kunde passera.
Äntligen stannade männen. När
Katarina Stenbocks släde var mitt
framför dem, föll ljuset från en
fackla på den ena av männen, och
drottningen såg, att han bar
pälsbrämad sammetsjacka, svärd och
silversporrar. Hon befallde
körsvennen att stanna och med hög
röst ropade hon:
— Hör I hemma på Torpa gård,
kan I lägga er börda på en av slä-
darna — men först önskar jag veta
vem I är?
Då kommo de två männen fram
till kennes släde med sin börda, och
Katarina såg, att det var en man
de buro mellan sig. I det samma
kvävde hon ett skrik. Hon hade
sett den sammetsklädde junkerns
ansikte ock igenkänt sin bror. Hans
drag voro stelnade i förtvivlan och
blicken livlös och tom.
Utan ett ord lade de båda sin
dystra börda på de mjuka
björn-skinnsfällarna i kennes släde.
Skälvande av ångest ryckte Katarina
bort kappan som dolde den livlösa
gestalten och framför henne låg en
ljuslockig yngling med veka drag
och slutna ögon. Hans
sammetsjacka var uppsliten ock den vita
spetsskjortan fläckad av blod.
Katarina Stenbock såg från den
döde junkern på sin bror och på den
gamle mannen bredvid honom,
vilkens fårade ansikte var översköljt
av tårar.
— Vem är kan, viskade kon,
medan ångesten kramade kennes
kjär-ta.
Då såg Stenbock upp.
— Vem han är? upprepade han
med en underligt främmande röst.
— Det är Joachim Brahe — och
jag har skjutit konom!
På den breda trappan till Torpa
stenhus stodo Gustav Stenbock
och Peder Brahe med hustrur och
barn, redo att mottaga
änkedrottningen. De kade länge hört
bjällerklangen — men plötsligt
tystnade den.
Nu kördes den igen och vid
ekarna syntes fackelsken. Slädarna foro
så förunderligt långsamt . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
