Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. Mars 1930 - Det ödesdigra skottet, av Birgit Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
HALLS BERÄTTELSER
—. Skjut inte, Sten!
ropade han. Ser du
inte ljusskenet
omkring fågelns vingar?
var hög- tid för Sten och Joachim
att bege sig hem till Torpa gård.
Dessförinnan ville de blott skära
upp hararna för att ge innanmätet
åt hundarna. De slogo sig ned
invid en nedfallen gran på Huson,
och med van hand hjälpte dem
Grimme att stoppa friskt enris i de
uppsprättade och varma
djurkropparna. I väster började solen
sakta sjunka och himlen var röd som
ett flammande eldhav.
— Det betyder, att kölden blir
lång och ihållande, sade Grimme,
som gång på gång gned sina händer
med snö för att de ej skulle
förfrysa.
De voro nu nästan färdiga.
Joachim slängde den siste haren till
Grimme och torkade omsorgsfullt
sin jaktkniv med mossa, då de
plötsligt hörde ett prasslande ljud, och
upp ur ett videsnår flög en stor
fågel med svarta och glänsande
fjädrar.
Jesper Grimme hade blivit
likblek.
—• Korpen! skrek han med hes
röst, Gud hjälpe oss!
Sten Stenbock
hade sprungit upp.
Han grep sitt
mus-kedunder och
siktade på den svarta
fågeln, men i
samma ögonblick
rusade Joachim Brahe
emot honom med
utsträckta armar.
— För himlens skull — skjut
inte, Sten! ropade han. Ser du inte
ljusskenet omkring fågelns vingar?
I samma ögonblick brann
skottet av.
Det träffade Joachim Brahe mitt
i hjärtat.
Det var redan mörkt, när
Sveriges unga änkedrottning Katarina
Stenbock med sin stora eskort
närmade sig Torpa gård. Förridarna
hade redan tänt de rykande
facklorna för att bättre finna vägen mellan
de upptornade snödrivorna. Snön
gnisslade under slädarnas
blankslit-na medar och andedräkten stod som
en rök ur munnen. Drottningen
satt i den första släden, dragen av
två nötbruna fuxar med
bjällerkran-sar av rent silver. Hon satt ensam,
insvept i en sobelpäls och i stora
björnskinnsfällar, i den smala
släden med vasakärvarna. En sam*
metshätta var neddragen över det
ljusa håret, och därunder lyste
ögonen lika blå och kinderna lika
rosigt skära som när hon som
sjuttonårig gömde sig för kung Gösta i
vildvinsgrottan i Torpa trädgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
