Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
HALLS BERÄTTELSER
torkades, tornet bar rosor ock
Hoppet lät sin gyllene yxa gå för att
röja väg åt sångaren, som
förvånad stanna.t vid ingången till den
ståtliga parken . . .
En fin vagn, dragen av två
kastar, rullade utför allén. I den satt
en kerre, en representant för den
kyliga ock Gud glömmande
vetenskapen. Han var stor ock mäktig
i mångas ögon ock i viss mån van
att befalla över sjukdomars,
andemakter, men i dag var kan endast
en obetydlig människa som
utrymde det slagfält, över vilket Dödens
svarta fana börjat vaja . . .
— Är allt förbi? frågade Hoppet
ock lät sin gyllene yxa falla.
— Nej, svarade Tron segerviss.
— Låt din yxa gå, ty Guds makt
ock kärlek närmar sig!
Ynglingen stod tveksam, men
det var som om vänliga röster
kallat ock starka armar dragit ock han
gick in. Snart mötte han
trädgårdsmästaren, hälsade och frågade
om han finge bese parken.
— Egentligen inte, ty sorg ock
ångest bo under träden och i
människors hjärtan, men om ni
undviker omgivningarna kring
huvudbyggnaden, kan ni göra en rundtur.
— Tack! Men kura kan Sorgen
trivas i detta paradis?
— Ägarens dotter är sjuk.
— Så beklagligt! Vem är
ägaren ?
— Professor Olbe. — Han
nickade ock fortsatte sin väg, under det
ynglingen gick djupare in i den
kärliga lustgården, vars skönket
nådde honom som en mäktig sång,
där de gamla trädens bastoner
blandades med buskarnas ljusa
tenorer och fåglarnas visslande
pic-cola. Och på vindens vingar bars
den vackra sången upp genom den
ljusgnistrande rymden som en
hyllning till Skaparen . . .
Förtrollad av allt det kärliga ock
underbara som han mötte glömde
ynglingen var han befann sig och
sjöng av hjärtans, lust:
Och sommaren sjunger hur
skördarnas. frö
bland stenar och vildrosor spirar,
och anden, sorn lever när seklerna
dö,
med sång sin uppståndelse firar.
— Huk! viskade Lidandet, som
stod på vakt vid en sängstol, i
vilken en ung flicka vilade. —
Vilken förfärlig sång! suckade
Sorgen vid dess sida. — Han sjunger
om uppståndelse! väste Döden ock
kejdade sin gång; men ynglingen,
som tystnat ock stannat, då kan
varsnade flickan, tog mod till sig,
gick fram, kälsade ock frågade:
— Hur står det till?
— Dåligt, svarade hon, och
hennes stora, lidandesfyllda ögon
sökte lians.
— Är dèt ... är det . . . hosta?
Hennes blick hårdnade. — Var
inte rädd att säga precis som det
är! utbrast hon hest. — Jag vet att
det är lungsot . . . Hon sjönk
kvidande ikop, likt en fågel som fått
sin vinge bruten . . .
Han såg på henne. Var hon
redan, antagligen ej 20 år, dödens
brud? ’Skulle förintelsens makter i
sin svarta famn kväva detta unga
liv, som fåfängt sträckte sina
svaga vingar till flykt mot
Förhoppningarnas fagra kust?
Nej, ock åter nej! Det var i dag
Guds segerdag. Ock Gud hade
makt att låta den dödsmärkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
