Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR 197
—- Men jag blir så ensam . . .
— Min syster skall sköta om dig.
Och så får du s.tå hår i fönstret och
se ned på gatan med dess liv och
rörelse, och så får du sova ocli
drömma och vakna och förnimma
huru din fägring dag för dag
återspeglar Skaparens godhet. Och
snart kanske jag kommer till dig
igen . . . Han böjde sig ned och
kysste varligt hennes späda
blomsterläppar . ..
— Far du långt bort?
— Ända till den stora staden.
— Att du vågar!
Han log. — Jag är ung och stark
och livet är som en saga . . .
— Men du vandrar väl i Guds
sällskap ?
— Det vill jag.
— Då är jag glad trots
skilsmässan.
— Farväl, lilla blomma!
— Yänta litet! Lägg dina
händer på mina blad, men försiktigt,
ty jag är nog en smula bräcklig.
Så egendomligt. Ur den späda
blomman steg en varm våg, vilken
genomträngde hans varelse med en
förnimmelse av kraft och skönhet
och gav en sällsam lyftning åt hans
tankar. Han trodde sig
förflyttad i närheten av, Guds flödande
kraftkälla. En känsla av
svindlande fröjd drog för ett ögonblick
genom hans själ, men i det nästa var
han åter sig själv.
— Vilka underbara krafter äger
du, lilla blomma?
— Blott en återverkan av Guds
kraft, och det är den du skall bära
med dig och giva åt en min syster
— hon är dock ej lik mig utan av
kött och blod — som kommer att
bikta för dig om ett lidande som
hon bär. Du behöver endast taga
hennes hand i din och säga henne
att varje dag är en Guds segerdag.
— Men var möter jag henne?
— Det vet jag ej, men Guds
änglar skola föra dig den rätta vägen.
Glöm ej hälsningen från Gud’.
— Jag vill framföra den.
— Tack! — Blomman böjde sin
blyga krona till avsked, och
ynglingen drog ut på sin långa och
svåra färd mot lyckans, land . . .
På den stora sjön Jäkastens
strand låg professor Olbes präktiga
egendom, Jäkasta. Från den
ståtliga huvudbyggnaden hade man
härlig utsikt över bördiga åkrar,
blommande ängar, sjö, skog och
blånande åsar i fjärran . . .
Till denna magnifika gård
förde, förutom den allébeskuggade
inkörsvägen, tvenne osynliga vägar:
Glädjens och Sorgens . . . ]STu var
Glädjens väg igenväxt, ty den ha<
ingen fot trampat på länge, men
Sorgens väg tycktes vara flitigt
begagnad, och på de smärtans törnen
som kantade den syntes droppar
som av blod . . .
Fast dagen var ljus och våren
brusade i hagar och dälder, lärkan
spelade i sky och vinterns välde
bröts i människobarm, låg skuggan
mörk över Sorgens väg. Och ingen
kunde bryta dess svarta vinge . . .
Bortom skogen kom en yngling,
bärande vårens skönhet, mod och
styrka i själ, hjärta ocli kropp och
sjungande om livets och kärlekens
segertåg över jorden . . . Frisk
klingade sången över berg och dal,
besvarad i jublande crescendo av
rymdens bevingade sångarskara . . .
Snart trängde tonerna in på
Sorg-ens skumma och tårbegjutna väg.
Då försvann dunklet och tårarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
