Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
HALLS BERÄTTELSER
knoppen förvandlas till en livets
ock kärlekens doftande ros . . .
— Får jag liålla er kand?
frågade kan.
Hon såg upp. Genom tårar lyste
förvåningen fram.
— Varför?
— Jag kar en hälsning till er.
Från vern?
— Från er syster.
Ett svagt leende lekte på hennes
läppar. —- Jag har ingen syster . . .
— Jo, en liten blomma som står
hemma hos mig sade att hon är er
syster.
Leendet låg kvar då hon
frågade: — Hur kan hon känna mig?
— Kanske har en Herrens ängel
viskat om er i hennes lyssnande och
kärleksömma själ . . .
— Hur lyder blom . . . nej, min
systers hälsning ?
— Jag vill hålla er hand, då jag
frambär den.
— Det behövs väl ej . . .
— Annars kan en solstrimma
eller en fågeldrill eller en vindfläkt
snappa upp den . . .
— Men jag känner er ej, jag vet
ej ens ert namn!
—- Jo då, svarade han leende. —
Vi äro ju båda vårens barn och alla
vårens barn känna varandra.
Annars heter jag Sven Hald, och ni
beter fröken Olbe.
— Britta Olbe, rättade hon och
räckte nästan blygt fram sin
smala, vita, men också litet kalla liand,
som ban försiktigt men varmt
tryckte, under det hans röst nådde
hennes brutna livsvilja med denna
härliga hälsning: — Säg min syster
att varje dag är en Guds
segerdag !
En darrning genomilade henne,
som om hon berörts av andehänder,
men likt en eldström vällde en våg
av helande kraft genom hennes
varelse, och bävande av underbara
känslor mötte hon ynglingens av
hälsa och liv flammande blick,
vilken trängde in i hennes själ
förjagande ångsten och tändande på
nytt Iiivets och Hoppets halvt
slocknade låga . . .
Hon sprang upp, knäppte sina
händer och ropade jublande: Guds
segerdag! Gud, jag tackar Dig!
Livet . . . livet . . . har
återvänt . . . och stora glädjetårar
rullade utför hennes kinder . . .
Plötsligt vacklade hon och skulle hava
fallit, om ban ej skyndat fram och
tagit henne i sina armar . . . För
en sekund ... en underbar
sekund . . . höll han den fina
gestalten isluten intill sig . . . Men i den
nästa gled hon ifrån honom,
kvarlämnande någonting ljuvt och
vekt . . . men mjukt och
mänskligt, böljande varmt . . .
— Var lugn och stilla ! bad han.
— Det är över nu . . . svarade
hon. Det var som en flod av
bländande ljus och kraft strömmat
över mig . . . Jag kan aldrig nog
tacka Gud . . .
— Ni har rätt. Ett människoliv
är för kort att utplåna
tacksamhetsskulden. Men genom att offra
sig för Gud bevisar man bäst sin
tacksamhet.
— Men på vad sätt offrar man
sig? frågade lion ivrigt.
— Genom att tjäna de små, de
fattiga och sjuka.
— Det vill jag, sade hon och
’blicken återstrålade viljans glöd. —
Kom, låt oss gå! fortsatte hon
livligt. — Jag är så lätt, så glad, jag
vill taga bela världen i famn . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
