Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR
9
— Även mig ? frågade han
leende.
— iSchy! viskade hon och
skyndade iväg med ynglingen vid sin
sida. Som av en händelse fattade
han hennes hand och så gingo de
glada som vårens barn genom den
jublande lustgården . . . Yinden
smekte dem . . . solstrålarna kysste
■dem . . . och Vackra Aningars
blyga Älva dansade vid deras sida,
viskande underbara ord i deras
själar . .
Om ett par minuter voro de vid
sjön och följde den vackra
strandpromenaden.
— Ursäkta min nyfikenliet, men
varifrån är ni? frågade hon.
-— Från Storköping, på väg till
huvudstaden, där jag fått
anställning kos konstglasfirman Gleen &
Sohn.
Hon stannade. —• Är ni
konstnär?
—• Inte alls. Men jag är mycket
intresserad av konstglasindustrin,
specielt tillverkningen av
kyrkofönster.
— Men kräves ej en viss
konstnärlig begåvning för att
framställa de skiftande färgnyanserna ?
—- Jo, ett skarpt färgsinne och
varmt känsloliv.
—- Varmt känsloliv? —• Hon såg
frågande på honom.
— Ett konstverk i olja eller glas
måste äga liv . . . måste kunna
värma själen . . . annars är det ej
konst . . . och ju rikare och
varmare känslan är, desto vackrare blir
resultatet av dess dröm om liv . . .
— Men känslan kan ej tvingas
till värme.
— Visserligen inte, men oftast
behöver den så litet för att
flamma . . . Ett strålande ögonpar . . .
r.agra goda ord . . . några minuter
i paradiset . . . och handen skapar
lekande lätt det som själen
drömt ... — Hans röst vibrerade
av rörelse och blicken blev
fjärrskådande . . .
Hon grep käns båda händer.
—• Ni bär en gudagnista inom
er . . . Vårda den! Låt den bli till
en eld, som värmer mångas
hjärtan!
— Jag vill . . . om Gud ger
förmåga, svarade ban allvarligt och
mötte hennes glänsande blick. I
samma nu brötos alla skrankor
ned. De voro båda vårens barn,
bärande inom sig konstens och
kärlekens lieliga flammor . . . Skulle
dessa flammor en dag förenas? Det
visste ingen . . . Ty framför
ingången till drömmens paradis -stod
fortfarande en ängel på vakt, men
han hade bytt ut svärdet mot en
vit lilja och gläntade leende på
porten, bako-m vilken Lvckan
bidade .. .
Nu voro de framme vid
Tempel-udden och gingo in i en där
uppförd paviljong, vilkens med
konstglas prydda fönster fängslade
ynglingens uppmärksamhet. Vilka
färger ! Vilket behag i de svävande
sagogestalternas lek över
blommande äng!
— Finner ni dem vackra?
frågade kon.
— Mer än så. De äro ju
konstnärliga !
— Och ändå äro de endast av
glas! suckade hon halvt ofrivilligt.
Han såg på henne i smyg.
Solstrålarna lekte omkring henne och
framhöllo gestaltens vackra, fast
ännu späda linjer . . . Hon var skön
som en av fönstrens dansande
tärnor, men hon var förmer än de; ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
