Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR 13
res kornknarrens belåtna
sångvisa .. .
Vid flaggstången på den stora
gårdsplanen står Döden. Sakta
firar ban ned sin svarta fana,
vecklar den samman ock gömmer den
under manteln . . .
Men när morgonrodnaden börjar
lysa vid österranden kommer Livet,
ungt ock friskt som en Herrens
vind . . . Höviskt hälsar det sin
mäktige fiende, vilken ej ännu
avlägsnat sig, tar fram en flagga och
hissar den . . . Och när de första
solstrålarna flamma över dess
strålande färger, går Döden
därifrån . . . Livet har segrat . . .
General Höst ropar till den ännu
tappert kämpande general Sommar :
Giv dig! Allt motstånd är
gagnlöst.
Men general Sommar svarar
käckt: Jag ger mig ej, förrän min
<siste krigare fallit.
General Höst river bekymrad sitt
skimrande kår. — Det kan dröja
länge, mumlar han., ty sanningen
att säga är inte den där general
Sommar en tapper karl! —•
Plötsligt får kan en idé. — General!
ryter kan. — Du får 14 dagars frist
mot villkor att du efter den tiden
frivilligt uppger striden.
General Sommar ser först på sina
egna, starkt decimerade trupper
ock sedan på den andres väldiga
armé. Han är inte rädd, men striden
är gagnlös. — Jag kräver 3 veckor,
säger kan slutligen. —
— Det vare dig beviljat!
General Höst kommenderar : Helt om !
Marsck! ocli tågar bort med sin
armé, Lämnande general Sommar i
okvald besittning av lund och skog
och äng och sjö, över vilka oktober-
solens strålar falla varma och
ljuvliga, bärande med sig de vemodigt
vackra dagar som vi människobarn
kalla Brittmässommar . . .
Professor Olbe står vid fönstret
och ser ut i den bleknande
sommarprakten, som mer ock mer
ikläder sig kostens färgrika dräkt . . .
Innan oktoberstjärnorna
bleknat, hade lungspecialisten sagt
för några månader sedan, skall
stoftet vända åter till stoft . . . men
några dagar senare kom Gud och
sade:
— Jag kallar till liv vem jag vill!
Och nu dansade Britta åter ung
och frisk i sin ungdoms tempelgård
med blicken riktad mot livets
mor-gonländer . . .
— Soli Deo gloria! viskade
professorn ock knäppte sina liänder.
Det knackade på dörren,
professorn gick ock öppnade, ock Britta
flög i käns famn.
— Pappa, jag kar en bön till dig !
viskade kon, ock professorn såg
något förvånad kuru rosor spirade på
de mjälla kinderna.
— Kan vi inte bjuda hit hr Hald
om söndag? Jag tycker att ban
liksom är delaktig i mitt
tillfrisknande .. .
— Visst får du det, kära barn!
Jag vill förresten själv tacka
konom. — Ock Britta flög glad iväg
för att ordna saken . . .
Ock söndagen kom . . . Det var
höst, men ändå ingen höst . . . Nej,
det var vår, jublande vår, och
unga, glada röster klingade i rum och
park . . .
— Jag kar en liten present till er,
fröken Olbe, sade Sven Hald efter
lunchen och tog fram en liten
glasfantasi som han komponerat.
Den var utsökt i färger ocli linjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
