Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
HALLS BERÄTTELSER
Sedan de besett den ärevördiga
Domen ocb dröjt en stund i
skuggornas värld, fortsatte de pr bil till
Sorö, under vars ståtliga bokar så
många bjärtan klappat av fröjd
eller smärta . . .
De kade gått omkring en stund i
den härliga parken men slogo sig
slutligen ned på en bänk vid den
lilla sjön, där näckrosor gungade
ock svanar lekte. Aftonen var
övermåttan fager, och vindens sus
i träden ackompanjerade deras
hjärtans varma slag . . .
— Har jag riktigt tackat er?
frågade kon plötsligt. — Ty det var
ni som återkallade mig till livet . . .
— Nej, fröken Olbe, det var
Gud. Jag var endast hans ringa
redskap . . .
—- Men en människa behöver
ibland någonting mänskligt att
gripa om för att kunna lyftas mot
ljuset . . . Inte sant?
— Kanske, svarade han
tankfullt och tog varsamt hennes ena
hand i sin . . .
— Jag tycker ibland att livet,
trots de insatser jag försöker göra,
synes så gränslöst tomt . . .
Det låg som en halv snyftning
bakom den skälvande stämman . . .
Han smekte hennes hand.
— Är ni ej lycklig, fröken
Olbe?
— Ack, för ett vårens barn är
det ständig böljegång i själen . . .
—- Ett vårens barn är sprunget
från Gud och kan anförtro allt åt
honom. Han förstår de brytande
känslornas svallgång, när längtan
stormar an mot förnuftets svaga
dammbyggnad . . . Men åt den som
beder ger han seger.
Hon flyttade sig litet närmre
honom och viskade:
— Tack! Det hade jag nästan
glömt. Men säg mig: Var finnas
tillfredsställelsens höjder ?
— Här, svarade han jublande
och såg in i hennes ögons vackra
sagovärld . . .
I samma ögonblick nådde hennes
längtan sin hamn; ty hon låg tätt
sluten till hans hjärta, och genom
rymd och lund klingade hymnen:
Guds segerdag! Guds segerdag!
En timme senare voro de i
Köpenhamn . . .
— Har min far synts till?
frågade Britta portieren, då hon åter
befann sig i hotellets vestibul.
— Ja, han är i läsesalongen.
— Tack! — Hon skyndade in.
Hennes kinder blossade, ögonen
lyste av liv, gestalten var
spänstig som en fjäder, och mer än en
av gästerna följde henne med
beundrande blickar ...
—- Tittut! sade hon och kikade
fram bakom faderns tidning.
Professorn kastade tidningen
ifrån sig.
— Varför försvann du?
— Du glömde ju alldeles bort
mig för den evinnerliga
nationalekonomien !
— Stackars min tös! Men
nationalekonomi och det levande livet
höra ihop. Vänta så skall jag
förklara första principen !
— Tack, pappa! Men inte i dag.
Kom, så gå vi upp!
Professorn reste sig
småmutt-rande. Då de kommit upp på
rummen frågade han: Har du haft
trevligt ?
— Förskräckligt. Jag har varit
till Sorö.
— Ensam?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
