Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Guds segerdag, berättelse av Herman Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR
15
fotografier av firmans
tillverkningar, däribland ett korfönster som hr
Hald komponerat och som var
insatt i en av Jutland^ större kyrkor.
Brita såg länge på det praktfulla
fönstret, men då kon lade det ifrån
sig, var chefen försvunnen och Sven
Hald stod vid bordets andra sida.
— Fröken Olbe! — Det låg
någonting i rösten som jagade en
skälvande våg av lycka genom
hennes hjärta.
— Alldeles riktigt, svarade hon
glädjestrålande och gick honom till
mötes, men i nästa ögonblick
förvreds hennes ansikte av smärta; ty
han pressade våldsamt hennes
hand . . .
— Förlåt! — Han böjde sig ned
och kysste de misshandlade
fingrarna, men såg ej den varma sky
söm drog över hennes kinder . . .
— Hur kar fröken Olbe kunnat
finna mig?
— Förfrågningar förstås.
Förresten har jag små anlag som
detektiv . . .
— Jag förfäras! försäkrade han
rysande. — Och jag som har så
många små hemligheter . . .
— Dem ska vi nog plocka fram,
hotade hon. — Men säg, fortsatte
hon allvarligt, har ni alldeles glömt
Jäkasta och dess invånare? Det
böljade vemod i rösten . . .
— Nej! Men på de två brev jag
sänt eder har jag ej fått svar, och
då har jag tänkt: En fattig
svend . . .
— Intet av dem har nått mig,
försäkrade hon.
— Nå, då är ju himlen blå igen,
sade han muntert och fortsatte: Ni
har väl ej rest ensam den långa
vägen ?
— Nej, jag har far med. Han
skall visst ordna med några
föreläsningar till hösten. Vi kommo i
går och ämnade i dag se oss om i
den stora staden, men just i
uppbrottsögonblicket fick han besök av
ett par kolleger, ock bums yoro de
i livlig diskussion om sin
avgudade nationalekonomi. Jag kände
mig som en nypa luft och rymde
fältet.
— Stackars fröken Olbe!
skrattade han. — Vågar jag erbjuda
mitt ringa sällskap tills professor
Olbe blir medveten om sin dotters
tillvaro ?
— Tack! Det vågar ni visst.
— Var bor ni?
— På Missionshotellet vid
Rådhusplatsen.
— Jag hämtar er om ungefär tre
kvarts timme.
— Tack! Får jag säga farväl åt
direktörn ?
— Varsågod! — Han förde
henne in på chefskontoret, varifrån de
båda herrarna följde henne till
porten. Då den fallit igen frågade br
Jörgensen leende: Maa jeg
gratu-lere?
Men Sven Hald slog ifrån sig
med båda händerna och skyndade
därifrån, under det direktörn gick
åter till kontoret, gnolande :
Fra Kilde rinde de Vover hen,
enddog har den tusinde vel igen,
ja, tusinde vel igen . . .
Två Vårens glada barn foro med
ett eftermiddagståg till Roskilde,
de stora minnenas och de många
kungagravarnas stad . . .
Fra Isefjorden det bruser
i Kongegravenes By,
om gamle tid det suser,
det visker om Tider ny . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
