Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Midnattssol, av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
HALLS BERÄTTELSER
pati och förståelse. Av de pengar
hon fick av sin farbror offrade hon
mycket för nödens barn. På ett
särskilt sätt tog hon sig an sina
barn, s.om mistat far eller mor. Ty
hon hade själv i sin tidiga
barndom genomlidit de sorgens och
saknadens känslor som man erfar,
då dem man älskat mest av allt i
livet sagt oss sitt sista farväl för att
aldrig mera återkomma. Ingegerd
Ekegård var lycklig; ty redan i
unga år kunde hon le med dem som
gladdes, torka tårarna ock gråta
med dem som sörjde och gräto.
Hennes egen glädje blev aldrig hel
och full, om hon ej för varje dag på
något sätt fick glädja någon av sina
medmänniskor.
Det var midsommartid samma år
som Birger tagit medicine
kandidaten. Ingegerd hade fått följa sin
farbror på en resa. till Frankrike
ock Italien. Birger avstod från den
resan för att i stället följa sin
oförklarliga längtan att just då resa
upp till landet med midnattssol över
höga fjäll och öde vidder, över
lugna fjällsjöar och brusande
vattenfall. Han reste genom sin
födelsestad och stannade några timmar
där för att besöka sina föräldrars
grav och smycka den med violer,
som varit hans mors
älsklingsblommor. Yarje sommar hade Ingegerd
och han rest i sällskap till denna för
dem så kära, heliga plats, och violer
buro de då alltid med sig dit ut.
Men nu stod Birger Ekegård där
ensam. Han lutade sitt blottade
huvud mot den kalla, vita
marmor-vården. Yar det en viskning i
trädens grenar eller var det hans
moders röst som så stilla viskade till
honom: Yar stark — i Guds kraft!
En isande känsla, en aning om
annalkande sorg grep honom, och ur
hans hjärtas djup trängde en djup
suck, en ordlös. bön: "Gud, hjälp
mig att i din kraft, böjd under din
vilja och nöjd med dina rådslut,
möta okänd, växlande tid".
Så reste Birger Ekegård till höga
norden. Då vi vänta ljuset, möter
oss skuggan, och glädjen förbytes i
sorg, därför att vi så lätt och ofta
göra det vacklande ock ostadiga till
medelpunkt och icke bemöda oss om
att fästa livets och tillvarons ljusa
och mörka, lyckliga och olyckliga
företeelser vid det som ensamt
förblir orubbligt.
En vecka ungefär hade Birger
Ekegård bott på det vackra
pensionatet bland fjällen och redan
hunnit bedåras a.v den mäktiga, vilda,
lappländska naturens säregna
skönhet. Tiden var som en enda lång,
ljus dag utan natt och mörker. I
timtal kunde han i sena kvällen
vandra ute i ödemarken och låta sin
blick tjusas av allt detta underbara
och storslagna. Hur mäktiga
syntes honom de branta stupen och de
väldiga klippblocken som talade om
fruktansvärda bergskred. Hur
underbart glänste icke den strimmiga
snön på fjälltopparna, över vilka
midnattssolen kastade sitt sagolika,
trolska sken! Den Eviges ära stod
tecknad i dessa naturens mäktiga
linjer. Allt var som en enda
tusen-stämmig hymn till Skaparens lov.
Det var en stilla, drömrikt mild
natt med sin sällsamma glans vid
midnattstid och sin underbara,
rosenröda skymning kring vidder
och fjäll–då Birger Ekegård mötte
sitt livs öde. Under timmar hade
han i kvällens rogivande tystnad
vandrat ute i vildmarken och var nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
