Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Midnattssol, av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
HALLS BERÄTTELSER
Den natten kunde ej Birger
Eke-gård sova. Han stod vid sitt öppna
fönster ock blickade längtansfull
ut i den ljusa, nordiska
sommarnatten ; kan lyssnade till forsens brus
ock lät sig smekas av den sagolika
nattens underbara tjuskraft. Ur
hans hjärta» djup uppstego veka,
sällsamma känslor och önskningar
som han aldrig tillförne erfarit. Så
stängde han fönstret för att gå till
vila och försöka sova och glömma
alla dessa nya, underliga intryck
och känslor som s.å plötsligt stormat
in över hans själ. Men bara han
slöt sina ögon, såg han för sin inre
blick henne, som han för en stund
sedan mötte därute på fjällstigen.
Det blev morgon — en dag med
oväder och storm. Mörka
molnmassor jagades av stormen fram
över himlavalvet, vältrade sig över
fjällen och insvepte dem i mörker
och dysterhet. Dock regnade det ej.
Birger blickade ut på det vilda
upproret i den natur och omgivning,
som för några timmar sedan varit
så ljus och fridfull. Han kände sig
i dag så underlig till mods och
förebrådde sig själv för att ban ej kunde
bannlysa alla dessa främmande,
ofattbara känslor, som så oförberett
tagit alla hans tankar tillfånga.
Återigen hörde ban en välkänd
röst djupt i sin inre värld: Bliv
stark i Guds kraft! Birger
Eke-gård var en sann kristen och därför
kunde han i ödmjuk bön böja sin
själ inför den högste. "Min Gud,
rädda mig från mina tankars och
känslors förvirring och det dunkla
ödets hotande skuggor. Jag
begär icke att du skall lyfta slöjan.
Blott jag alltid känner din närvaro,
vad annat behöver jag då? Vill du
— o, min Fader — sända något nytt
oförstått lidande i mitt liv, så hjälp
mig att i prövningens mörkaste
natt söka din hjälp i tillitsfull tro.
Gör mig fast och stark i din kraft."
Ute var det lika hotfullt och
dystert, endast stormen hade saktat av
litet. Birger Ekegård satte sig för
att skriva ett brev till sin syster, då
blickade han plötsligt ut genom
fönstret och fick se Vanja S—hjelm
sakta gå vägen bort emot vidderna,
samma stig på vilken han mött
henne kvällen förut. Han kunde ej
misstaga sig, det var hon, fast i dag
ej klädd i vitt, utan i en grå, enkel
sportdräkt. Måtte hon ej gå för
långt bort, och måtte det ej börja
regna! Så tänkte Birger Ekegård.
Han försökte a,tt lugnt skriva sitt
brev färdigt, men det gick ej; ty
hans tankar följde stund för stund
och steg för steg den unga flickan
på hennes vandring därute på
fjällheden.
Han lade undan sitt halvfärdiga
brev och gick ned för att äta sin
lunch. I hallen nedanför trappan
mötte han major S—hjelm, som såg
orolig och nervös ut. Han räckte
handen mot Birger Ekegård och
sade:
— Min herre, ni kommer som
vore ni skickad till mig. Jag känner
igen eder sedan i går kväll, då min
dotter och jag mötte eder på stigen
ute i vildmarken. Mitt namn är
S-hjelm och ni är kandidat Ekegård
— icke sant? Någon har sagt mig
det.
Då Birger bejakade detta,
sade major S—hjelm :
— Jag är så orolig för min
dotter. Hon skulle ovillkorligen gå ut
en stund för att njuta av
vildmarkens oväderstämning, och lovade
mig att komma tillbaka till lunch-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
