Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Midnattssol, av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR
33
dags, men ännu har hon ej kommit.
Vanja älskar naturen i alla dess
olika skiftningar, och hon kan
drömma sig bort och glömma tid och
rum, likaväl en mörk och stormig
dag, som under en vårljus
stämningsafton. Kandidat Ekegård, ni
bevisar mig en stor ynnest, om ni
ville gå bort på fjällstigen, på
vilken vi möttes i natt, och se efter,
var någonstans min dotter har
fördröjt sig i ett sådant oväder. Ni
går nog fortare än vad jag gör, och
jag är rädd för att det börjar regna
när söm helst. Måtte hon inte ha
gått för långt bort och råkat vilse
eller fallit och gjort sig illa.
Allt för gärna var Birger
Eke-gård villig att utföra detta
förtroendeuppdrag. Han sprang upp på sitt
rum efter sin regnrock. Ganska
långt fick ban vandra, innan ban
äntligen fick se fröken S—hjelm,
där hon satt sig på en sten, under en
knotig fjällbjörk, som
nordanstormen piskat sned och krokig. Där
satt hon försjunken i tankar och
drömmar — så borta från nuet, att
hon ej märkte Birger Ekegårds
steg, förrän ban var nästan vid
hennes sida. Då såg hon upp, och ett
egendomligt, svårmodigt leende
gled öyer hennes sällsynt vackra,
rena drag.
Enkelt och obesvärat räckte
Birger henne sin hand och sade:
— Mitt namn är Birger Ekegård,
och jag är sänd av er far att söka
reda på eder; ty han är så orolig
över edert dröjsmål och fruktar, att
någon olycka hänt eder.
Då reste sig fröken S—hjelm och
såg upp till honom med en blick
på en gång blyg och förtroendefull.
I hennes outgrundliga ögon syntes
ett fuktigt skimmer. Birger Eke-
gård kände hur hans hjärta slog
raskare, och ban vände för ett
ögonblick bort sina ögon, på det hon ej i
dem skulle se den beundran ban
kände för henne.
Vanja S—hjelm sade:
— Min gode far är ju ständigt
orolig för mig, bara jag går några
steg undan hans tillsyn och
omvårdnad. Han menar dock så väl, men
i all sin välmening vållar han ofta
andra människor onödigt besvär för
min skull, så som nu är fallet med
er.
Med en bugning svarade Birger
Ekegård:
— Var övertygad, fröken
S—hjelm, att jag anser det ej som
ett besvär, utan som en stor ära att
få stå till er tjänst genom att
ledsaga eder hem till Alphyddan och till
er far, som oroligt väntar. Och nu,
låt oss skynda på; ty det är just
inte något lockande promenadväder
— se, nu ’börja de första
regndropparna falla, och de sluta nog ej,
förrän det blir störtskurar.
Lätt och snabbfotad gick Vanja
framför honom på stigen, och
Birger hade en förnimmelse av att hans
lycka gick framför honom och att
denna unga kvinna, som han ej
vetat om tills för några timmar
sedan, dock alltid funnits i hans
tillvaro, som om de alltid känt
varandra och som om hon ständigt
utgjort hans hjärtas djupaste längtan.
Det häftiga störtregnet drev dem
fort framåt, och när de äntligen
hunno Alphyddan, voro de trots den
skyddande beklädnaden nästan
genomvåta. På brotrappan stod
major S—hjelm ivrigt väntande på
dem. Han förebrådde sin dotter för
hennes dröjsmål och sade:
— Gud vare lov, att du är här till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
