Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Midnattssol, av Vit Ljung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
HALLS BERÄTTELSER
livets krona. Gud gör mig fast ocli
stark i frestelsen."
Midnattssolen flammade så
sällsamt över milsvid kedmark, då
Vanja S—hjelm ock Birger Ekegård
träffades för sista gången. Det var
tredje kvällen efter deras
gemensamma ödemarksvandring i storm
ock regn. Birger kade ej träffat
Vanja sedan dess, kanske därför att
han undvek henne. Sent på
kvällen gick Birger ensam ut åt
vidderna ; ty kan kände sig på ett särskilt
sätt besläktad med denna oändliga,
vilda skönhet, som omgav konom
därute. Länge ock långt kade kan
gått, då kan framför sig, ett
stycke på sida om stigen, fick se en ljus
gestalt. Det var Vanja S—hjelm.
Liksom kringvärvd av den nordiska
sommarnattens solglans stod kon,
stödd mot en klippa ock såg med
längtansfulla, vemodiga ögon ut
över den storslagna utsikten. Det
låg något hjälplöst ock sorgset över
hela hennes väsen. Sakta och
varligt närmade sig Birger platsen, där
hon stod. När hon fick se konom,
övergjöts hennes finhylta kinder
även glödande rodnad och för ett
ögonblick strålade kennes vackra
ögon av ett nästan överjordiskt
ljus. Men det varade blott för en
flyktig sekund, sedan blev kinden
så blek. och hennes ögon talade om
en tyst, fördold smärta. Birger
Ekegård räckte kenne sin kand och
sade:
— Fröken S—kjelm, ej väntade
jag att finna eder så kär långt
borta i vildmarken så sent på kvällen.
— Jo, jag ville taga farväl av
dessa oändliga vidder ock av fjällen,
som stå så köga ock lugna,
oberörda av tidens växlingar. Och ännu
en gång — kanske den sista —
ville jag blicka upp mot den sol, som
ännu vid midnatt flammar och
lyser och gör, att jag ej vet, om det är
dag eller natt.
Och s.å blickade hon ut över den
storslagna fjällvärlden, som ville
hon för evigt taga farväl av den,
och viskade:
— O, om jag ständigt finge leva
kär ock aldrig, aldrig mera
behövde möta det brusande, glänsande
och förvirrande livet i den värld, dit
jag hör, men där jag aldrig känner
mig hemma.
Säga farväl, resa, det var de enda
ord, som Birger riktigt uppfattade,
ock kan frågade:
— Säga farväl? Vad menar ni
med det, fröken S—hjelm?
— Jo, min far har i dag fått ett
telegram som gör, att vi resa
härifrån redan i morgon förmiddag.
De stodo vid varandras sida i den
tysta skymningsnatten.
Underbara känslor omslöto dem. Båda
kände vad denna stund, lösgjord från
allt jordiskt, i sig inneslöt både av
glädje och sorg, av djupa kval ock
välsignelse. Minuterna svunno kän
under tystnad. Det var som tid och
rum försvunne. De voro i en annan
värld än denna skilsmässans ock
sorgens kemvist.
Plötsligt såg Vanja S—kjelm på
sitt armbandsur och sade:
— Det är redan långt efter
midnatt, och lång är vägen hem till
Alphyddan, och pappa är kanske
orolig över mitt dröjsmål — låt oss gå.
— Ja, vi måste bryta upp, sade
Birger Ekegård, ock liksom för att
skydda både henne och sig själv
från att giva vika för de känslor
som strömmade inpå dem, tog kan
henne vid handen och förde henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
