Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Kusinerna på Östanskog, berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
HALLS BERÄTTELSER
— Ja, nu ha vi en så trevlig bil,
anmärkte Elin, så nu kan det nog
vara ett nöje. Mamma valde ut
den, och den är mycket finare än
vår gamla, en riktig lyxbil, säga
de.
— En sådan är väl fasligt dyr?
undrade Svea imponerad.
— Åhja, den kostade visst 15—•
16,000 kr., eller kanske var det
20,000, jag minns inte riktigt. Men
då vi nu behövde en ny, tyckte
mamma, att pappa skulle ta en
riktig en, förstås, och vi äro så nöjda
allihop!
— Ja, det böra ni väl vara åt
något så fint, anmärkte Einar och
slog en klatsch med piskan : just nu
passerade de den förödda
skogstrakten, och den var bäst att komma
fort förbi.
Elins språksamhet dog bort, då
trillan svängde upp på den av
lummiga lindar omkransade gården.
Varken farbror eller faster hade
hon sett på många år. Nu stodo de
där på trappan för att hjärtligt
välkomna sina unga gäster. Eru
Strålberg såg ståtlig ut, tyckte
Elin, det var något över hennes
fina, blida ansikte, som imponerade,
trots den hjärtegodhet, som lyste
ur hennes ögon och leende. Elin
brukade aldrig vara blyg, men just
nu erfor hon en dylik känsla, på
samma gång som hennes hjärta
fylldes av en våg av sympati ooh
beundran : faster Elna, det var visst
en människa, som hon skulle
kunna tycka "förfärligt mycket" om!
Det inbjudande kaffebordet, som
pryddes av en pyramid av varma
frasvåfflor, den friska, av
blomdoft mättade luften, gökropen från
den lummiga parken, allt bidrog
till att göra östanskog till en högst
förtjusande plats, tyckte de båda
nykomna. Värdfolket, såväl de
äldre som de yngre, gjorde också sitt
bästa, för att de skulle känna sig
hemmastadda. —
— Ni båda, som rest långt i dag,
längta nog i säng snart, sade fru
Strålberg, sedan kvällsmaten
intagits. Därför ska vi göra aftonbön
tidigt.
Aftonbön? . . . Sven och Elin
sågo undrande ut. Nog hade de som
yngre "läst aftonbön" i sina
sängar, innan de somnat, men det var
länge sedan dess, och någon
andaktsstund i familjen kade de
aldrig varit med om.
Också kunde inte Elin, som var
djärvast, avhålla sig från att, då
de efteråt sade godnatt, fr’åga:
— Farbror Arthur, gör farbror så
här var kväll?
— Hur menar du? Vad är det
jag gör? frågade herr Strålberg
vänligt.
— Jo, håller gudstjänst så här?
Jag trodde, att det bara var präster,
som gjorde så?
Farbrodern smålog:
— Nej, min flicka, det är inte
alls bara präster, som hålla
hus-andakt. Den rättigheten har
varje kristen kusfar eller husmor, och
den skulle jag ej vilja försumma
att utnyttja.
Det var gott om utrymme på
östanskog, och Sven och Elin fingo
var sitt trevliga gästrum att bebo.
Det var nu inte något nymodigt för
dem; ty även i sitt eget hem
hade de länge njutit af förmånen att
ha "eget rum".
— Var ha ni edra rum? undrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
