Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Kusinerna på Östanskog, berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER VÅRDAGAR
53
De handlade dock fullständigt i god
tro. Att deras utgifter kunde
betyda något för föräldrarna kade de
ej minsta tanke på. När de
behövde något, skrevo de blott hem
och begärde ny förstärkning av
kassan. Föga anade de, vilka allt
tyngre bördor, som deras far
överlät på östanskogs invånare. Men
slutligen sinade också den källan.
Herr Artkur |Strålberg skrev, att
han nu ej förmådde längre bistå
sin brors familj; hans egna barn
behövde vad han hade att giva. —
— Jag har gått ända till
gränsen av min förmåga, sade herr
Strålberg till sin hustru, och jag
förstår, att här tjänar det ingenting
till att söka kjälpa längre. Min
bror och lians hustru slösa bort på
lappri vad deras barn så väl skulle
behöva — nu kan jag inte längre!
Det blev en stor besvikelse för
ingenjör Strålberg. Nedtryckt och
mulen gick kan i sitt hem och
grubblade och funderade, hur han
skulle komma igenom
svårigheterna. —
— Yi måste inskränka oss,
Henriette, sade han en dag till sin
hustru. Min affärsställning blir
alltmer kritisk!
— Din bror måste väl hjälpa,
envisades hustrun, det är hans
enkla skyldighet! Han sitter där
på sitt stora östanskog och har
bara två barn, vi ha fyra!
— Det går inte längre,
Henriette ! Han liar pressats omåttligt
redan — nu har han sagt ifrån. Yi
få sälja villan och bilen och lära oss
att spara!
Hustrun såg misstroget på sin
man: Det menar du inte, Fredrik?
Det går jag aldrig in på!
Mannen log bittert:
— Yad vill du jag skall göra?
— Yad som kelst, men inte det,
genmälte den oförnuftiga kvinnan.
Du hittar nog på något sätt!
Inskränka oss, nej, det är rent
omöjligt ’ Hur skulle vi stå ut med det ?
Ingenjören suckade ock drog sig
tillbaka i sitt rum för att åter i
ensamhet räkna och grubbla.
Molnen hängde tunga och
ogenomträngliga över deras huvuden.
Elin Strålberg satt i sitt rum i
inackorderingskemmet och läste
med missnöjd min ett brev frän
modern. iSven kom just hem från
sin skola ock tittade in till systern.
— Hur är det fatt? undrade han
med en blick på systerns mulna
ansikte.
— Ja, det är just vad jag själv
undrar, sade flickan och slängde
brevet ifrån sig. Mamma kar inte
skickat mig pengar till min nya
vårkappa — jag lovade ju affären
så säkert att komma med likviden i
morgon. Nu säger mamma, att
iag skall skriva till pappa direkt.
Yad är det nil för påhitt, tror du?
— Jag vet ju den saken lika litet
som du, svarade brodern långsamt
ocli ögnade igenom brevet. Pappa
är kanske stött för att du inte bett
honom, fast — det är då inte likt
honom!
— Dumlieter alltikop! utbrast
Elin häftigt. Jag måste
telegrafera, för jag vill inte stå och
skämmas i kappaffären i morgon. Du
har väl händelsevis inga pengar
inne, Sven?
— Yisst inte, det har jag ju
aldrig, blev det sorglösa svaret.
— Nå, saken är lätt lijälpt, pappa
kan skicka telegramremissa!
Men då Elin återkom från sin
skola nästa dag, frågade hon för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
