Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Kusinerna på Östanskog, berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
HALLS BERÄTTELSER
gäves efter telegram eller ’brev. Det
blev kväll, ock Elin gick i spänd
väntan; kon kade nu knappast tid
att kinna till kappaffären, innan
<3en stängdes; men bara kon fick
pengarna i sin kand, skulle kon
ringa, att kon skulle komma på
måndag i stället. Hennes väntan
blev dock förgäves: inte ett ljud
från kemmet! Elin var dock
egentligen inte orolig, utan mer
förtretad ock missbelåten.
— "Vad kar väl tagit åt dem
därhemma? knotade kon. — När man
telegraferar, borde de förstått att
skynda sig.
Brodern tog sig inte mycket av
kennes otåligket. Han ämnade sig
ut på skidor under söndagsaftonen
— det skulle bli uppfriskande efter
veckans plugg!
Söndagssolen lyste grann över
storstaden, då Sven med glatt ock
lätt hjärta vandrade gatorna fram
med skidorna på armen; det var så
vackert väder, att kan föredrog att
promenera kela vägen till
skidplat-sen. Tidningslöpsedlarna på ett
staket i ett gathörn drogo till sig
hans blick; man borde väl titta ett
tag på vad som tilldragit sig i
världen sedan gårdagen!
"Stor växelförfalskning av
ingeniör vid X bruk!"
Vid vårt bruk? Det måste jag
titta närmare på, tänkte Sven. Yem
där kan det kandia om? Han
letade fram några slantar ur fickan ock
köpte tidningen. Redan på
tidningens första sida såg kan samma
rubrik och därunder ett namn: sin
faders namn!
Sven Strålberg kunde efteråt
inte klart minnas, vad han i den
stunden tog sig till. I själva verket ha-
de kan med tidningen
kopskrynk-lad i ena känden ock skidorna i den
andra besinningslöst ilat vidare
gatan framåt, som om han blivit
jagad, ända tills han hunnit ut ur
staden och in i en skogsdunge. Där
kastade kan sig omkull i snön i
skyddet av en väldig grans
nedhängande grenar, vecklade ut den
skrynkliga tidningen ock läste på
nytt den sorgliga notisen, som kom
hans ansikte att glöda av skam ock
hans hjärta att skälva av bittraste
smärta: Far en f örf alskare ock
tjuv, anhållen och förd i häkte !
Det kom några unga män på
gångstigen genom skogen; de
visslade, småsjöngo ock tycktes litet
ankomna av sprit.
Plötsligt fick en av dem syn på
ynglingen, som låg orörlig,
framstupa i snön:
—- Hallå, vad är det kär för en
jycke? Sjuk eller drucken? Han
böjde sig fram och rörde vid Sven,
som långsamt reste på sig,
förvirrad och missnöjd över att ha
upptäckts.
— Jag är varken sjuk eller
drucken, mumlade kan ock tillade med
ett tonfall av tröstlös bitterhet: Jag
önskar, att jag vore bägge delarna!
De unge männen skrattade
omkring konom ock drogo honom
vänskapligt in i kretsen:
— Följ med oss, du unge sorgens
son, vi ska’ nog kjälpa dig att nå
åtminstone ditt sistnämnda
önskemål ! Bland oss blir det ingen
fråga om ledsamheter, må du veta!
Krya på dig bara och kom med!
Ock Sven Strålberg följde med,
nästan omedveten av vad han
gjorde, endast kännande en brännande
längtan att döva tankarna på den
bittra olycka, som så oförtänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
