Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vårdagar (Nr 4. April 1930) - Kusinerna på Östanskog, berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
drabbat bonom. I den nya,
obekanta kamratkretsen gick det muntert
till, och ynglingen erfor snart en
ny känsla av trotsigt
välbefinnande. Oklart rörde sig inom honom
den tanken: Vad tjänar det till att
hålla sig hygglig och sedig, när
ens egen far vanärat bela sin
familj? Nej, för en kort stund vill
jag glömma vad som hänt! Sven
Strålberg drack, som han aldrig
gjort förr, och blev småningom lika
uppsluppet munter som de övriga.
Slutligen märkte ban själv, att
hans sinnen omtöcknades, och
greps därvid av en tryckande
ång-estkänsla.
— Nu, nu tror jag, att jag måste
gå hem, sluddrade han. Jag har
inte mycket pengar; ta här vad
som finns att — att betala med.
— Är du redan nöjd? gäckades en
av stallbröderna, men en annan
med mera förnuft sade vänligt:
— Gå du, pojke, du har allt fått
nog för i kväll! Sven vacklade ut.
Allting gick runt för honom, men
den kalla luften verkade
vederkvickande. Långsamt och osäkert tog
ban vägen hemåt. En och annan
polisman kastade en forskande
blick efter honom, men då ban inte
förde något oljud, lämnade de
honom i fred.
Allting gick, underligt nog,
lyckligt för den stackars
ynglingen ; ban klarade sig undan bilar och
spårvagnar. Men så kom ban förbi
èn biograf, från vilken en folkhop
strömmade ut, och plötsligt stod han
ansikte mot ansikte med en
skolkamrat, som alltid varit hans
antagonist. Denne observerade genast
Svens omtöcknade tillstånd och
vinkade till sig ett par andra pojkar:
— Ser ni Strålberg där! Hallå,
har du varit ute och festat för din
fina pappa, du Sven? Själv får
han väl sluta festa nu, se’n ban
kommit på käkte.
Sven visste aldrig efteråt, hur
det gick till, men i nästa minut låg
hånaren på gatan och Sven ovanpå,
ursinnigt låtande slagen av sina
seniga nävar hagia över kamraten.
Sven såg, att han slog sin
motståndare blodig, men det rörde honom
inte, och runt kring de kämpande
pojkarna växte en förfärad
folkmassa. Äntligen kom polisen till
och ryckte Sven ifrån sin fiende.
— Han är ju drucken, sätt honom
i finkan! Han är farlig för
allmänna säkerketen, sorlade
människorna. Polisen övermannade lätt
den stackars Sven ock förde honom
med sig bort. Och hans slagne
fiende, som blivit bra nog illa
till-tygad, omhändertogs av kamrater
och ett par äldre herrar, som
skaffade bil och förde honom till
sjukhus för att förbindas.
Då Sven efter en tung dvala
vaknade nästa morgon på
polisstationen, hade den föregående kvällens
händelser endast som ett oredigt
virrvarr stannat i hans minne. Han
kunde inte redogöra för någonting
från den stund han i skogen slutit
sig till de okända stallbröderna.
Man berättade för honom om
slagsmålet på gatan, och han lyssnade
förfärad.
— Du kan vara tacksam, att vi
kommo emellan, innan du gjorde
alldeles kål på din kamrat, sade
polisen. Det lär nog bli
efterräkningar ändå!
Och det blev det! Ingen fanns,
som kunde på minsta vis ta Sven
Strålberg i försvar. Kamraterna,
som hört den utmaning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
