Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Det första skriftebarnet, av Niels Hoffmeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
9
grät och beskrev för henne den
fruktansvärda rädsla, som hade
bemäktigat sig honom under de
första drabbningarna. Han var en
usling, en eländig stackare, sade ban,
men fruktan var mäktigare än allt,
annat. I flera dagar hade han
hållit sig dold i Rom, jagad som ett
djur ...
Nåväl, hon gömde honom bakom
sin säng. Man sökte honom
alldeles riktigt där i huset, där han ju
alltifrån barndomen var som
hemma. Men hos henne vågade ingen
söka. Dörren öppnades, och hennes
mor sporde, om hon hade blivit
bestört, om hon hade hört något i
huset. Hon lugnade modern med ett
skratt, som förvandlades i gråt,
så snart modern hade stängt dörren
efter sig. Några timmar senare, då
allt åter var lugnt, gick han.
Samma morgon försvann han och har
sedan levat långt borta i en annan
världsdel.
Då han lämnade henne, grät hon
inte och hade inga förebråelser, i
sitt oändliga medlidande kysste hon
honom till avsked. Stackars,
stackars vän, sade hon, det är icke jag
som skall döma.
Men dagen därpå måste hon
fråga sin biktfader, om hon hade
begått någon synd, om något brott
vidlådde henne gentemot den hon
räddade, mot henne själv eller mot
Italien.
Kardinalen teg. Det var alldeles
tyst i gemaket. Ingen vågade
bryta stillheten.
Men borta i den öppna dörren
frasade en sidenkjol. Francesco
skyndade hastigt dit bort. Det var
hans hustru, som nu vid hans arm
fördes fram till furstinnan.
— Min allra käraste Cosima,
sade den gamla Nåden och kysste
henne på pannan.
Francesco stod som en pelare av
sten vid sidan av sin vackra hustru.
— Förlåt mig, tant, sade Cosima,
att jag kommer så sent.
— Ack barn! Den gamla damen
tog hennes hand och förde henne
bort mot kardinalen. — Jag måste
föreställa dig för Hans Höghet
Kardinalen Montesombri.
Cosima log, och i det hon böjde
sig för att kyssa ringen sade hon:
-— Jag behöver visst inte
föreställas för Hans Höghet. Jag har
haft den äran att vara hans första
skriftebarn.
Kardinalen tog båda hennes
händer och reste henne upp. Under
den stillhet, som följde, såg Cosima
sig förundrad omkring. Allas
blickar riktades mot henne och lyste
av en förunderlig sympati mot
henne.
Hon förstod inte varför hennes
man, varför Francesco knäföll
framför henne och kysste hennes hand.
Allesammans i gemaket trodde
sig förstå det.
Men endast Gabriele begrep,
varför han viskade:
— Förlåt, Cosima, förlåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
