Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Förlåtelse, av Maj Ollén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
11
vid honom på bordet låg några
tidningar ocb tidskrifter, men ban
läste sällan i dem. Han tog upp dem
ock bläddrade i dem ett slag, men
lade dem snart tillbaka på bordet
igen. Med en lätt suck lutade kan
sig tillbaka i stolen ocb slöt
ögonen. Alla yttre intryck stängdes
ute, ock ban levde åter i det
förflutna, i den värld dit endast ban
själv hade nyckeln.
Han började åter fundera på den
nya maskinskriverskan på kontoret.
Helene Larsson bette kon.
Larsson var ju ett vanligt namn, men
Helene. Det kade käns mor hetafc,
Helene!
Men ban skulle aldrig ka fäst sig
vid den lilla bleka Helene Larsson,
ban skulle aldrig ha börjat undra
över hennes namn, om det inte
varit för de där stora, blå ögonen,
som hade ett sådant sällsamt
uttryck. Det såg precis ut som om
de skrattade och gräto på samma
gån g. Han hade bara sett ett par
sådana ögon förut i sitt liv -—- och
det var Vilma Larssons. Det var
de ögonen ban svek. Det var de
ögonen som bådo honom om hjälp,
men som han vände ryggen åt. De
ögonen hade älskat honom och litat
på honom, och ändå hade han svikit
dem.
Åter passerade käns liv revy inför
honom. Han mindes den dag då
Vilma sade honom, att hon väntade
ett barn. Den dag då allt blev
mörkt och ohyggligt, då allt
störtade samman och hotade kväva
honom, om han inte fort fick komma
bort och ut. Han måste spränga
alla bojor som ville binda honom,
han måste ha frihet. Förblindad
och egoistisk hade han lämnat hen-
ne. Han hade haft så bråttom, att
han inte sett hennes utsträckta
armar som ville kålla honom kvar. Ock
även om han sett dem, hade de
inte förmått hejda honom.
Han ryste, då han mindes hennes
enkla ord ock den mjuka rösten,
vars skiftningar kan varken velat
eller kunnat analysera. Då kade
lian endast tänkt på sig själv och
endast försökt undfly den stora
förskräckelse som ville kasta sig över
honom.
En svag känsla av ånger kade
smugit sig över honom, men han
hade lyckats förjaga den, innan den
ännu hunnit taga riktig form, och
så hade de egoistiska känslorna
åter trätt fram och blivit
allena-härskande.
Nästa dag hade han flytt, flytt
som en usel förbrytare.
Direktör Almen gjorde
omedvetet en avvärjande rörelse med
handen liksom för att hejda tankarna.
Han reste sig upp och rörde om
bland bränderna i brasan. Så snart
han satt sig igen, började hans
tankar mala ock mala .... Han hade
öppnat dörren, och då måste han
också se allt och minnas allt, innan
den åter kunde stängas. Därför
försökte han inte draga ut på tiden
med att hämta en bok ur bokskåpet
eller med att draga upp pendylen
som stod där ovanpå, ty han visste,
att det ändå ingenting tjänade till.
Han skulle ändå inte kunna
undkomma.
Det kade gått bra för honom,
sedan ban kom hit. Han hade redan
från början fått en bra plats ocb
snart nog kunnat bli sin egen
herre. Han förtjänade bra ocb allt
tycktes gå honom väl i händer. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
