Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Förlåtelse, av Maj Ollén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
HALLS BERÄTTELSER
Och anledningen var de hlå ögonen
som voro så lika Vilmas.
Han kastade en blick på
almanackan på väggen ock konstaterade
att det nu var jämnt tre månader
sedan fröken Helene Larsson kommit
i käns tjänst. Ock kan kade ännu
inte sagt ett ord till kenne. Han
bade alltid undvikit henne, och så
fort hon var i närheten, hade ban
gripits av en förunderlig oro. Han
hade ofta sagt sig, att han måste
försöka taga reda på något om
kennes mor, men han hade alltid
uppskjutit det, ty kan liade kelt enkelt
inte vågat. Han kade alltid varit
så ytterligt rädd för svaret.
Men i dag skulle kan inte längre
få vara rädd. Nu måste kan
fråga, ty kan kände själv, att kan
aldrig förr skulle få ro igen.
Han kade skickat efter Helene
Larsson ock sagt, att kan ville ka
kennes kjälp att skriva några
affärsbrev — ban var av läkaren
förbjuden att gå till kontoret. Hon
skulle komma om en kvart, ock då
skulle de genast skriva breven, men
sedan skulle kan bjuda henne på en
kopp té, ock då skulle de kunna
prata.
Men direktör Almén kade inte
dikterat mer än början på det
första brevet förrän han tystnade ock
oavvänt stirrade på
maskinskriver-skan som satt på den andra sidan
om bordet. Plötsligt pekade kan
på den stora medaljongen som kon
kade i en kedja om kalsen. Hon
brukade bära den varje dag, men
alltid under klänningen, ty den var
stor ock klumpig, ock kon visste,
att andra människor skulle anse den
ful. Men för kenne var den
inbegreppet av det vackraste som finns
på jorden, ty den var det enda
minne kon kade av sin mor, ock just
därför kunde kon inte tåla att
andra människor skulle se den ock
kalla den för ful. Den var kenne allt
för dyrbar för att utsättas för
kritiska blickar.
När nu direktör Almén pekade på
den, gjorde kon en kastig liksom
skyddande rörelse med känden ock
stoppade den raskt under
klädning-en igen.
— Vems är den där
medaljongen? frågade direktör Almén med
låg röst.
— Det är min, förstås, eftersom
jag bär den, svarade fröken
Larsson litet avvisande ock lade
känder-na på skrivmaskinstangenterna,
liksom ville hon ge honom ett
tecken till att de borde fortsätta med
brevskrivningen. Men kan ville
inte se kennes vink utan frågade
åter:
— Ja, det var dumt frågat av
mig. Men misstyck inte, fröken
Larsson, om jag frågar er vem ni
fått den av. Saken är den, att min
mor kade en precis likadan
medaljong.
Helene tycktes tveka ett
ögonblick, men då kon såg direktörens
ivriga ansikte ock körde käns
bedjande röst, svarade hon:
— Det har varit min mors, och
hon gav mig den, innan hon dog.
Direktör Almén gjorde en kastig
rörelse som för att resa sig upp ur
stolen, men lugnade sig ock satt
kvar. Efter en paus dikterade han
sedan brevet till slut, varefter
fröken Larsson fick gå. Hon såg
litet undrande på konom, men kon
kade ju kört, att kan var sjuk, ock
därför trodde kon, att kan nu kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
