Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Förlåtelse, av Maj Ollén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
13
att det var värre än så. Han hade
äntligen vaknat till medvetande om
sitt brott. Han såg sin egen
oerhörda skuld.
Hela dagen, hela natten gick han
fram och tillbaka i sitt rökrum och
försökte få tillbaka sitt lugn. Men
det ville inte komma. Hans
hushållerska hade fått order att inte störa
honom, och hon lydde, men allt som
oftast stod hon utanför dörren och
lyssnade på hans rastlösa steg.
Först fram på morgonen blevo de
lugnare. Men då han kom ut i
matsalen till frukosten, var hans hår
gråsprängt och hans hållning böjd
och gammal.
Strax efter frukost reste han
bort. Ingen fick veta vart, ty ingen
hade därmed att göra.
Han reste till Vilma Larsson —
men hon fanns ej mer. Han kunde
inte resa till henne. Han kände det
själv som om han förlorat varje
mål och endast reste ut i det
tomma intet, då han åter satt på tåget
för att återvända hem.
Vilma var död sedan flera år
tillbaka, hade det sagts honom, ocli
under tiden hade man passat på att
nyfiket betrakta honom. Man
undrade tydligen, vad det var för en
elegant herre som kom och frågade
efter den lilla fattiga sömmerskan.
Han kände en tvingande lust att flv
för att slippa ifrån dessa nyfikna
blickar, men så mindes han att det
fanns ännu en som han måste fråga
efter. Han fick kuva sin stolthet
och låtsas som om dessa blickar ej
berörde honom, ej sårade honom,
fastän de i verkligheten pinade
honom och tycktes honom vara
vassare än de skarpaste knivar. Men
inte heller barnet kunde han finna.
Vilma hade skickat bort det en av
de sista veckorna hon levde,’ och
ingen visste vart det tagit vä(?en.
Då Georg kom tillbaka hem,
hade han försökt finna barnet, men
alla ansträngningar hade varit
förgäves.
Hela hans liv hade emellertid
blivit förändrat. Varje stund
tänkte han endast på att gottgöra sitt
brott. Han försökte genom att
hjälpa andra lindra sin egen ånger. Men
i stället för att minskas och lindras
blev hans sorg allt större, hans oro
tilltog allt mer, ty ju mer han såg
av sorg och elände omkring sig, ju
bättre förstod han, hur Vilma hade
känt det, och vilket lidande hon
burit. Och ju flera han hjälpte jii
mer marterade det honom, att det
nu var för sent att hjälpa henne.
Ångern och förtvivlan höll på att
göra honom vansinnig, ty varken
dag eller natt tänkte han på annat
än sitt stora brott. Men då kom
hjälpen där.
Gud kom till honom i den
stormiga natten, och vindar och vågor
lade sig till ro omkring honom.
Som en botgörare kände han sig
dock ännu, och som en botgörare
levde han, men den stora förtvivlan
hade vikit bort, och det han nu
gjorde för sina medmänniskor var
grundat på kärleken och hade
därför kärlekens makt och kärlekers
tyngd. Han förstod nu, att han
skulle ha kunnat offra hela sin
förmögenhet, ja, hela sitt liv och ändå
inte kommit en handsbredd
närmare målet, om han inte funnit
kärleken, ty utan kärlek hade hans offer
intet värde.
Men den sista tiden hade
stormarna åter börjat gny omkring honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
