Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Granit, av Viktor Myrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
33
Basen stod och väntade otåligt på
Henriks svar. Men slutligen kom
det.
— Jag tar inte emot något, ty en
var är sin egen lyckas smed, sade
Henrik med ett småleende på
läpparna.
Basen Flint blev stum. Han stod
och såg på den unge Henrik, så tog
han av sig hatten. Här hade han
stött på en karaktär, hård och
omutlig som ett fjäll.
Då han sagt farväl och gått, log
Henrik. Han triumferade i sin
fattigdom, och ännu var det inte ute
med honom, ty ännu bodde så
mycket av energi i hans själ, att den
kunnat spränga berg. Hur skulle
man nu göra med Henrik? Inte
kunde man låta honom och hans
familj dö i fattigdomen.
För första gången tyckte hans
kamrater, att det var synd om
honom. Kunde de inte hjälpa honom
med något arbete? Varje
lördagskväll hade de brukat resa in till
staden för att rumla, ty det fanns
intet öl att tillgå i hela
stenhugge-riet. Kunde inte Henrik bespara
dem denna resa och draga upp till
dem på en släde vad de behövde . . .
Nog skulle ban få betalt för sitt
besvär, och så kunde han ju bringa
dem litet glädje, så de fingo rumla
och ha det roligt i sina baracker,
och roligt kunde de rakt inte få
utan öl och kortspel. Men det var
ingen, som vågade fråga honom.
Henrik hade börjat växa i deras
ögon Det var inte längre någon,
som hånade och kallade honom
snåljåp.
Då hände det något. Snön hade
plötsligt gått av, och Henrik gick
med slagrutan i handen. Han var
ju slagruteman och trevade fram
med en videkvist över ljungriset . ..
Kanske skulle i alla fall Henrik
finna fjäll och granit före sina
kamrater, ban hade hört att det snart
tog slut även för dem.
Det var så underligt, han gick
med sin videkvist och tänkte på
Elna därhemma, den blåögda Elna,
som han tagit med ut till
stenöknen och sagt, att bela fjället var
fullt med rikedomar . . . Han
tänkte på barnet, som låg därhemma i en
vanlig trälår, ty han hade ingen
vagga åt den lille. Och medan han
tänkte på Elna och barnet, kom det
något så underligt över honom.
Se! där böjde sig videkvisten ned
mot jorden. Var det vatten här
under, eller var det granit? Han högg
spettet ner i jorden. Jo, det var
berg . . . berg överallt. Om han
skulle försöka att borra och spränga
häruppe? Ja, han hade både borr,
slägga och sprängämne med sig.
Och släggan klang mot borrstålet.
Det ekade så grannt uppöver alla
åsar.
Då Henrik den kvällen sent kom
hem, satt ännu Elna uppe och sydde
för sitt barn.
•—• Du har varit borta så länge,
jag var nästan rädd för dig, sade
hon — jag trodde du gjort dig
något illa.
— Var lugn, Elna, jag har
träffat på en silvergruva, som räcker
ett helt liv. Det är granit så långt
som ljungen blånar uppåt fjället.
Han gick och strök henne
valhänt över håret.
Över hela stenhuggeriet spred
sig nyheten, att Henrik funnit
granit. Det var en lagom och väl un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
