Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Sådd och skörd, av Maria Lindkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
51
över felslagna förhoppningar och
grusad lycka.
Patronen var, som sagt, omtyckt
av godsets underhavande, men
icke så hans fru. Dess bättre hade
de ju ej så mycket med henne att
skaffa. Emellertid behövde hon
ofta extrahjälp i sitt hushåll, i
synnerhet vid tvätt, slakt,
storstädning och dylikt, ty hon hade
vanligen otillräckligt med tjänare.
Detta berodde dock icke egentligen pà
snålhet utan därpå att hon aldrig
kunde få sina tjänare att stanna
mer än en helt kort tid. Ofta
kommo uppsägningen och
avflyttnin-gen från platsen helt brådstörtat
efter någon stormig scen,
förorsakad av matmoderns skarpa och
ofta orättvisa förebråelser. Och då
fick alltid någon av
statarhustrur-na order att rycka in som tillfällig
hjälp. Naturligtvis ingick detta ej
i deras skyldigheter, men ingen av
dem vågade säga nej, när fru
Råde befallde — det kunde de få
lida för på mer än ett sätt.
Dessutom var en liten extrainkomst icke
att förakta, det blev ju alltid ett
tillskott i den skäligen magra
hushållskassan. Och daglönen fru
Råde betalade var den för
hjälphus-trur vanliga, så vad den beträffar
var ingenting att anmärka.
Vad som emellertid mer än något
annat var ägnat att göra godset»
underhavande ovänligt för att icke
säga fientligt stämda mot
patronens fru var hennes obarmhärtiga
vana — "princip" kallade hon det
själv — att aldrig skänka bort så
mycket som ett enda plagg av sina
avlagda kläder till en behövande,
vare sig det var någon av godsets
eget folk eller en utblottad tigga-
re, som bad henne därom. Men på
våren, då ris och annan bråte
samlades ihop i högar ute på åkrarna
för att brännas, då plockade fru
Råde fram sina utrangerade kläder
och befallde jungfrurna att bära
dem ut till rishögarna och kasta
dem på elden. Och som hon
misstänkte, att köksan möjligen kunde
få lust att smyga undan någon
präktig ylleklänning eller att den
lilla koketta husan skulle lägga
beslag på en högtidsblåsa, så
bevittnade hon i egen hög person
förbränningen och bevakade bålet,
tills alltsammans blivit förvandlat
till aska.
— Jag vill inte se mina
klänningar på statarhustrur och
tiggarkäringar, förklarade hon helt bryskt
för församlingssystern, då denna
en gång bad om några avlagda
klädesplagg åt en nödställd familj.
Det hjälpte inte, att syster
Hedda lovade se till, att kläderna blevo
omsydda och förändrade till
oigenkännlighet, fru Råde lät sig ej
bevekas.
Det var en lugn, solig vårdag.
I dag skulle rishögarna brännas
upp, hade patron bestämt, ty nu i
vindstillan behövde man ej riskera
att ställa till någon eldsvåda.
På det rymliga vindskontoret
hade fru Råde en lång stund varit
sysselsatt med att gallra ut de
sommarkläder, som hon ej ville
behålla. Två luftiga hattar, ett par
vita skor och ett par ljusgrå, en
kappa och ett par klänningar lågo
där nu i en hög på vindsgolvet.
Fru Råde beklagade livligt, att
hon ej fick göra en liknande
ut-mönstring i sin mans garderob.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
