Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - Sådd och skörd, av Maria Lindkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1)0
HALLS BERÄTTELSER
bland vilka funnos flera dyrgripar,
hade man endast räddat några
värdelösa småsaker.
Medan elden utförde sitt
förstörelseverk, stod fru Råde, vit och
orörlig som en marmorstaty, och
följde med stel blick ödeläggandet
av det hem, som fyllt henne med
en sådan stolthet, då hon första
gången som härskarinna trädde
inom dess dörrar. Hon förmådde inte
tänka, inte känna — det var som
om livet hade förtynat inom henne.
Plötsligt vände hon ofrivilligt
huvudet litet åt sidan, och hennes
ögon mötte ett annat ögonpar. Hon
ryckte till som stungen av en orm.
Några med en dov, olycksbådande
stämma uttalade ord om straffdom
och ånger döko upp i hennes
minne. Ty det var mor Perssons blick
hon mött, den fattiga hustrun, som
i våras så ivrigt vädjat till hennes
barmhärtighet.
— Nu har straffet för din
hjärtlöshet drabbat dig — Guds
straffdom! ropade en röst i hennes inre.
"Gud låter icke gäcka sig, ty vad
en människa sår, det skall hon ock
skörda."
På samma plats, där Rådeborgs
förra herrgårdsbyggnad legat, hade
en större och ståtligare uppförts i
den gamlas ställe. Det brunna
hade varit försäkrat till fulla värdet.
Någon ekonomisk förlust hade
patron Råde således ej gjort genom
eldsvådan. Och allt gick åter i sina
gamla hjulspår både inom och utom
hus.
Men herrgårdsjungfrurna och
fru Rådes tillfälliga hjälpredor
förklarade, att frun inte var
densamma som förr. Hon var ej så orim-
lig i sina fordringar, ej så svår att
göra till lags, och inte heller var
hon så obönhörligt avvisande, när
någon vädjade till hennes
barmhärtighet. –—■
I dag brände man åter rishögar
ute på herrgårdens åkrar. Eldarna
bevakades i smyg av många
ögonpar från olika håll. — Skulle fru
Råde ha mod att bränna upp kläder
som vanligt efter den läxa hon fått?
— Det fanns väl för övrigt inte så
mycket att bränna den här gången.
— Nu har hon gått upp på
vinden, rapporterade Greta, den nya
husan, ute i köket.
— Det hade jag inte trott,
förklarade kokerskan. Och jag
förstår bara inte att hon vågar —
det är ju att trotsa ödet.
Ty det var mor Perssons blick hon
mötte, den fattiga hustrun . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
