Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Maj 1930 - En lycklig människa, av Anna Ölander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJ MÅNAD
57
tid av sitt liv varit hemlös. Hans
hem var ju så enkelt, men det var
ändå hans. En vrå på jorden
som tillhörde honom — och hans
ögon lyste. Nu var han nästan
framme; vid grinden stod Greta
med lillpojken på armen — hon såg
glad ut, hon också, men hade ej sin
mans raska, hurtiga sätt utan var
mera stillsam.
—- Goddag och välkommen hem,
Petter! Har du fått vad du ville
ha?
— Ja, då? Jag har fått
Graven-stein och Signe Tillisch och
Sävstaholm och ett par päronsorter . . .
—■ Det var konstiga namn, sade
Greta och skrattade, så att de vita
tänderna lyste. Jag kan visst
åldring lära mig . . .
—- Åh, vänta du, tills de bära
frukt. Då lär du dig nog. Nu
skall det smaka att få middag. —■
Och han tocr pojken från mors arm
och hissade honom, tills den lille
skrek av förtjusning.
Det var en vecka in i maj.
Våren hade kommit ovanligt tidigt
det året, björkarna hade sin fina,
ljusa dräkt, och överallt kände
man den där första, outsägliga
vårstämningen, som så snart
försvinner. På vägen, som förde från
staden, gick en äldre herre med
långsamma steg; så kom han till
grinden vid Petter Bancks lilla ställe,
■och där stannade han.
Vad där såg trevligt och
välvårdat ut! Inte var det stor tomt, men
den var väl tillvaratagen; på ett
par runda rabatter på ömse sidor
om trappan lyste sammetsblå
pen-•séer och påskliljor, björklövet dof-
tade, och några unga fruktträd
hade svällande blomknoppar.
Den gamle herrn var trött av
promenaden — det skulle vara skönt
att vila litet. Så öppnade han den
vita grinden och gick fram till
Petter, som höll på att gräva upp en
rabatt.
Den gamle herrn lyfte på hatten.
— Jag kunde väl inte få vila
litet på bänken vid väggen?
— Jo, så gärna, svarade Petter,
och mössan kom av. Var så god
och sitt — där är en lugn plats mitt
i solen.
Han följde den främmande fram
till stugan och såg till att bänken
ej var dammig. Och med en suck
av välbehag slog den gamle herrn
sig ned.
— Jag har nyligen flyttat till
staden från annan ort, sade han och
torkade sin heta panna med
näsduken. Och nu är jag ordinerad av
läkare att ta en lång promenad
varje dag för att få motion.
— Det behöver då inte j a g,
sade Petter muntert. Jag får motion
där jag är.
— Jag kan förstå det. Gott för
den som är ung och frisk och har
framtiden för sig. Jag har slutat
min livsgärning, jag. — Han såg så
vemodig ut.
— Ja, nog är det gott att ha
arbete, svarade Petter. Det är en
riktig Guds välsignelse.
— Jag kanske hindrar . . .
— Ånej — det kan vara bra att
vila armen en stund. Jag hinner
nog ...
— Sitt ner ett tag då. Har ni
bott länge på det här lilla trevliga
stället?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
