Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6. Juni 1930 - Tills döden skiljer, av Rehna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNI MÅNAD
7
TILLS DÖDEN SKILJER
AV REMNA
"Tills döden skiljer oss åt."
Det låg mycket av Helge Viks
själ i de orden, som han med
dämpad röst yttrade, då han fäste den
gyllene ringen på Birgitta Lands
vänstra hand.
— Långt borta månde den vara,
svarade den unga kvinnan i samma
ton. Men då den kommer, då äro
vi i alla fall två. —
Ensamma voro de, långt uppe på
en kal vidd med odlad bygd och
människor långt nedanför sig. Där
firade de sin trolovning.
Det var Helges förslag, och
Birgitta hade genast antagit det. Inte
var det därför att de älskade det
ovanliga som det blev så.
Egentligen hade de inte alls tänkt på att
det var något ovanligt i deras
trolovning. Men det passade Helge
Vik. Det var tystnad och vidd och
djup i hans själ, det var osjungen
dikt och vaken dröm. Han gick
som till vallfart i Birgittas sällskap
dit upp.
Birgitta hade far och mor, syskon
och vänner. Men han var ensam.
Ett barnhem hade varit hans första
hem, och en lappskomakare hade
sedan tagit honom i sin vård. Helge
hade lärt sig vörda och älska
honom; Per Vik hade nog förstått sin
fosterson bättre än andra, och där
han inte hade förstått, där hade han
lärt sig att tiga. –-
Med mycken möda hade Helge
Vik dragit sig fram fyra år vid ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
